Nu är Peter hemma igen, med stränga order om att inte stressa, och att prioritera rökstopp högst av allt. Så förutom röksuget (rökfri en vecka idag, yey, min fina man!) njuter vi dagarna igenom av att bara få vara tillsammans.
Tyresö slott, med omgivande park. Vackrare än man kan beskriva den här tiden på året. Peter med kameran i högsta hugg.
Idun plockade några vitsippor. Peter fotograferade.
Han fotograferade också mig i färd med att fotografera Idun. Japp, vi gillar att fotografera.
Sen blev det bråttom att kissa. Jag rotar efter pappersnäsdukar i väskan.
Det här tror jag är det vackraste jag vet. Skira bokblad som silar solljuset.
Det är ett vackert slott.
Äppelblom
Blodlönn.
Jag känner tydligt att läkningen börjar nu. Helandet efter det vi har varit med om. Vi sover, vilar, njuter av naturen.
Idun är ju lyckligt omedveten om hur nära ögat det var för bara en vecka sen. Och jag är innerligt glad och tacksam att Peter fick komma hem igår för jag var tydligt på väg mot en krasch. Blev mörkrädd hemma, klarade inte att vara ensam, fick riktigt jobbig ångest. När man står mitt i krisen, som jag gjorde där på MIVA, när Peter inte förstod ett ord, vårdpersonalen förberedde trombolys och tankarna virvlade i mitt huvud, då gick jag in i någon slags autopilot som bara syftade till att klara mig och alla inblandade helskinnade genom situationen. Efteråt, när den akuta situationen är över, släpper den där stålrustningen och jag blev liten och ynklig. Nu kan jag vila i Peters famn och vi kan tillsammans bearbeta det som hänt, och se framåt som den familj vi är, och verkar få fortsätta vara.
Jag vill ur djupet av mitt hjärta tacka alla er som funnits för Peter och mig under de här dagarna. Jag vet inte hur det hade gått utan allt stöd när jag var för chockad för att ens besluta vad jag skulle äta till lunch.
Speciellt vill jag tacka AnnaMaria, som bodde hos oss och tog hand om Idun i ett par dygn när det var som allra mest akut. När situationen lugnade ner sig fanns du hos mig för att du såg att jag behövde det. Du har ett hjärta av guld och jag älskar dig mer än du anar.
Älskade AnnaMaria, TACK!
Helene icke att förglömma, som kom till mig på intensiven och stannade kvar över natten trots mitt tramsiga svammel om att hon antagligen skulle få tråkigt (jo jag veeet att man inte åker till en vän på intensiven för att man ser fram emot högklassig underhållning, men jag var inte helt klartänkt då). Smaskig frukost bjöd hon också på. Finaste Helene, TACK!
GillaTags: barn, ensam, familj, hemma, kärlek, man, MIVA, tacksamhet, trombolys, vänskap, våren
