Det talas mycket om allas rätt till heltidsarbete. Och det låter ju som en bra sak i dessa tider med hög arbetslöshet, utanförskap och så vidare. Alla som varit arbetslösa (läs: tvungna att stå till Arbetsförmedlingens förfogande) vet att det inte är någon dans på rosor att stå utan jobb. Varken ekonomiskt eller vad gäller känslan av att behövas.
Men måste alternativet vara åtta timmars arbetsdag?
Här citerar jag ur gårdagens fundering från Underbaraclara:
”Åtta timmars arbetsdag är en rest från den tid då kvinnan var hemma och skötte markservicen. Kanske får vi inse att det inte är realistiskt att två småbarnsföräldrar ska jobba heltid samtidigt? En heltid skulle behöva förvandlas till en sex timmars arbetsdag. Ekonomiskt stöd skulle riktas till de lågavlönade (framförallt ensamstående mammor) som inte kan gå ner i arbetstid på grund av för låg inkomst. Ja, det finns många lösningar på det här dilemmat. Men det dummaste och mest bakåtsträvande man kan göra är att låta diskussionen om hur långa arbetsdagar ett barn mår bra av, dikteras av det faktum att män år 2012 fortfarande inte vill vara jämställda och ta hela sitt ansvar. Det ska inte barn behöva lida för.”
Jag tror att många med mig känner att det är fullständigt barockt att ens försöka få ihop en fungerande, harmonisk vardag med två heltissysselsättningar och små barn hemma. Man kanske får till en fungerande rutin till och från med dagis och arbete, men på allvar, handen på hjärtat, är det såhär vi vill ha det?
Åtta timmars arbestdag är inte infört av Gud.
Det är ett påhitt av oss människor, något som vi bestämde, precis som Underbaraclara så klokt påpekar, på den tid då kvinnorna var hemma och tog hand om barn och hem, medan mannen arbetade och försörjde familjen. Ett rätt gammalmodigt påfund, kan man tycka, som skulle må bra av att tittas på med nya, friska ögon.
För hur många familjer ser ut på det viset idag? Visst förekommer hemmafruar, och även enstaka hemmamän, men det är inte så samhällsstrukturen är uppbyggd idag. Normen är heltidsarbete, för alla. Gärna ska man arbeta som allra mest precis under den tid i livet då man bildar familj. Och de som har heltidsarbete ska gärna jobba lite mer än heltid, för arbete att uföra finns mer än det finns folk att utföra det. Och ändå höga arbetslöshetssiffror..
Peter och jag har försökt oss på varsin heltidssyssla, till och med mer än det, båda två samtidigt. Med massiv planering och mycket hjälp från släkt och vänner kan det gå, men så värst roligt och harmoniskt är det inte. Ingen luft i schemat, mindre och mindre spontanitet ju längre tiden går.
Nu har Peter tagit studieuppehåll, kommer starta företag, men också vara pappa och make i väldigt mycket högre utsträckning än han har kunnat och orkat tidigare. Vi har gått från 180km/h till lagom promenadtakt. Och genast lättar tyngden av vardagen, vi orkar prata, lagar och äter gemensamma måltider, finns för varandra, skrattar tillsammans och skickar små kärleksfulla mail till varandra när jag är på jobbet.
Och jag tror att det kan sticka i ögonen på en hel del. Att vi kan växla ner, bara sådär.
”Det skulle vi också göra om vi bara kunde” har jag fått höra.
Men jag tror faktiskt att flera skulle upptäcka att det är fullt genomförbart om de bara undersökte förutsättningarna.
Det kräver visserligen att man gör avkall på en del materiella önskemål, att man skär i budgeten. Det kräver också att man tar sig en ordentlig funderare på vad som verkligen väger tyngst, vad man värderar högst i livet. För att inte tala om hur viktigt eller oviktigt det är för en att ingå i normen, inte avvika.
Och jag skulle önska att alla människor vid några tillfällen under livet ställde de här frågorna till sig själva. För det är så underbart frigörande att inse, att vi alla har ett fritt val att utforma våra liv.
Allt för många val i livet influeras starkt av automatiska tankar som ”sådär kan man inte göra”, ”det har vi inte råd med” eller den fula ”vad ska folk tycka”.
Ja, vad SKA folk tycka?
Jag skrockar glatt åt frågan, de får ju nämligen tycka PRECIS VAD DE VILL.
3 personer gillar det här inlägget.
Tags: familj, Framtiden, politik
