Feed on
Posts
Comments

Vi rotar oss

Vi är i Stockholm den här veckan, kom hit i söndags. Och redan i tisdags sa Idun ”Jag längtar hem till vårt hus”.  Det värmer mitt hjärta där en svag oro ändå gnagt att hon kanske inte skulle finna sig tillrätta på vår nya plats.

Men det verkar onekligen som om hon börjar rota sig på ön och det gör mig så glädjestormande varm och luddig inombords.

En annan sak som gör mig varmt glädjeluddig i bröstkorgen är det faktum att min svärmor, Iduns farmor kommer att flytta till Gotland i slutet av sommaren. Farmor är den enstaka person som Idun har saknat mest sen vi flyttade till ön. Och snart kommer farmor att finnas nära, nära! Faktum är att hon kommer att bo hos oss tills hon hittar eget boende. Och bara det säger ju en del om vår relation att jag hoppar jämfota av glädje inför tanken på att bo ihop med svärmor.. För andra gången faktiskt. Men denna gång på betydligt större yta än sist det begav sig.

1 person gillar det här inlägget.

Tags: , , ,

Bilder

Tja, trodde ni att jag på riktigt skulle kunna avhålla mig från bilder? Det är smärtsamt vackert här.

Att få leva vid foten av dessa urgamla träd är en nåd. Jag misstänker att bara de som delar min känsla för träd förstår mig i detta.

Buskpionen blommar.

Vallmon tvekar ännu.

Rosorna likaså.

Men snart, snart kommer det att slå ut i alla hörn av trädgården.

2 personer gillar det här inlägget.

Tags: , , , , ,

Vad hände med bloggen?

Ja det kan man verkligen fråga sig.

Jag är lite för upptagen med att leva det här livet just nu, och jag tror att det är en bra sak.

Det är så osannolikt vackert nu så det är inte klokt. Försommaren i sitt ljusgrönaste flor, med syrener och knoppande pioner och jag vet inte allt. Det är overkligt lyxigt att få ta små rundor i trädgården varje dag och upptäcka nya knoppar som spricker upp, inspektera grönsaksodlingen, njuta av vattendroppar som skimrande pärlor på kålbladen. Att få se denna trädgård vakna till liv och blomstra ut i försommargrönska är en sann lycka. Vissa sorters lycka kan man faktiskt köpa för pengar, får jag konstatera. Det hade så klart varit bra med några illustrativa bilder på allt det vackra, men jag orkar inte ta tag i det nu, sent en tisdagskväll. Bilder finns i överflöd på instagram..

Jag saknar hur som helst skrivandet. Att låta tankarna rinna ut genom fingrarna, ner i tangentbordet och sammansmälta till en text, som förhoppningsvis beskriver en del av min dag, någon känsla eller en fundering värd att sättas på pränt.

Det är mycket som faller på plats just nu. Att landa här där vi lever, få vara nära hav och himmel. Känna gräset under fötterna. För varje månad komma in i arbetet mer och mer och känna att här trivs jag, här kan jag vara länge, länge. Och att jag klarar detta, det som jag från början upplevde som orimligt stressigt och tidspressat. Nu flyter dagarna på. Jag gör lika mycket nu som då, kanske mer men kanske på ett smartare sätt. Jag kan prata barnbarn med mina patienter och skratta gott åt deras anekdoter utan att känna stressen lura bakom ryggen på mig.
Demonerna finns kvar, de tog jag ju med mig, oundvikligen. Men jag är på rätt väg även där, tror jag.

Det är ett gott liv, vårt liv på landet. Det är morgondimma över gräset med en rykande kopp kaffe i handen, det är vila i skuggan av de enorma almarna en svettigt varm dag. Det är timmar med gräsklipparen för att korta ner gräset och det är funderingar kring hur vi värmer upp det här stora huset utan att gå bankrupta på kuppen. Det är en salig blandning men det är helt och fullt det liv vi längtade efter och valde. Jag är så oändligt lycklig och tacksam att vi faktiskt tog det här steget.

Jag har kommit igång odlingen nu. Fått hjälp av bonden som bor nära oss att plöja upp en del av gräsmattan (kan bara tänka mig hur snacket går i gårdarna runt omkring: ”Jo, men det är nollåttor som ha flyttat in, och kan du tänke daj, di ha plöjt opp halve gräsmattan!”) och sen har jag handgrävt upp plätt för plätt, gödslat med brunnen hästgödsel (vi fick ett flak av en annan granne) och satt potatis, bondbönor, sockerärtor, kålrot, gul lök, bönor av olika slag, majs, sallad, roman, plock och ruccola, mangold, grönkål, savoykål, palmkål, rotselleri, jordgubbar. Ja, jag glömmer säkert en hel del. I ett litet plastväxthus (400 kr på Jula, rekommenderas) står tomatplantor, zucchini, pumpa, butternut, vattenmelon, honungsmelon.

Det är en sån tillfredställelse att se det man sått spira och sen plantera ut det i jorden. Så plantorna växa till sig till knubbiga, starka grödor. Odla egen mat, that’s the shit!

Tja, typ så ser vårt liv på landet ut.

1 person gillar det här inlägget.

Tags: , , , ,

Min edge

Peter och jag pratade i soffan igår kväll, om vad som egentligen definierar oss som personer. Vem blev jag, liksom?

Jag tänkte genast tillbaka på tonåren, högstadiet, minns det som en jobbig tid, när de flesta säkert kände en press att hitta ”sin” grej. Vissa gillade hårdrock, jag lutade mer åt punken, vissa var ”coola”, andra inte. Det var viktigare då än någonsin att definiera sig själv. Jag minns att jag kände mig pressad, ville gärna hitta eller komma på det som skulle göra mig speciell. Samtidigt beundrade jag de som verkade stå höjda över denna ängsliga jakt efter att sticka ut. Som bara var sig själva. Avslappnade och stadiga i sin självbild.

Sen har åren gått och jag upplever väl inte att jag någonsin hittat min egen stil eller attityd. Däremot har det blivit mindre ängsligt på den punkten. Jag är den jag är och bekymrar mig numera inte det minsta om huruvida folk kommer gilla det eller inte. Det är vansinnigt skönt.
Men då protesterade Peter genast och menade att ”du har ju en solklar edge, älskling!”

- Du är en eko-nazi, en renlevnadsnörd.

Ah. Ord som både smickrar mig och svider lite lätt. Men han har rätt. Det är nog det som är min edge. Utan att jag har tänkt på det har jag rört mig längre in i det som känns mest naturligt av allt för mig. Detta att leva i så stor samklang som möjligt med jorden, med naturen. Minimera mitt ekologiska fotavtryck, med koldioxidskuld och långlivade kemikalier och allt vad det innebär.
Jag tuggar mig igenom och erövrar bit för bit mitt liv som eko-nazi. Sorterar sopor och odlar och köper ekologiska, fairtrademärkta kläder. Det ger mig en kick och en liten glädjeskjuts för varje bit av mitt liv där jag kan göra avtrycket mindre märkbart. Jag vet alltför väl att jag aldrig kommer hamna på plus, gentemot naturen. Som människa levande i västvärlden, van vid moderniteter som bil och varmvatten, effektiva kemikalier att tvätta håret med och jag vet inte allt, är det knappast möjligt för mig att hamna på plus/minus/noll, men jag strävar ditåt och det får vara gott nog.

Om det fortfarande finns någon som ramlar in på den här bloggen, kan du inte berätta, vem blev du? Vad är din edge? Jag vill hemskt gärna veta.

3 personer gillar det här inlägget.

Tags: ,

Livet på landet

Nu är det barmark. I trädgården blommar snödroppar och vintergäck och något som jag misstänker kommer bli tulpaner sticker upp sina gröna strutar här och där.

Sötnosar, vad skulle jag göra utan er?

Halva trädgården, ungefär.

Gräsmattan är klafsigt blöt och jag kan så klart knappt vänta tills jag får i ordning ett trädgårdsland.

Jag åkte förbi den närmaste bondgården och frågade om hjälp med att plöja upp ett stycke gräsmatta. När Mats, som han heter, vår bondegranne väl fattade precis hur stort trädgårdsland vi har tänkt oss, var det inga problem alls. ”Sätt upp några pinnar så jag ser vart ni vill ha plöjt så kör jag ett par vändor med plogen när marken har torkat upp.”

Under tiden sår jag frön. Ser det lagom mycket ut? Det är bara för att jag knappt har börjat ännu..

Nu har vi en ledig vecka såhär i första vårmånaden, och vi tänkte hinna med sånt som att packa upp de sista flyttlådorna (det är ju ändå inte fler än typ 30 kvar..), laga trappan, tvätta fönstrena, röja upp i trädgården, sy om kläder, baka bröd osv. Låter vilsamt, eller hur? Tänk ändå att jag känner en sån ömhet för det här huset. Jag har ju inte direkt varit den som har snickrat frivilligt tidigare..


Men lite sånt här ska vi nog hinna med också..

I övrigt då? Lever vi lyckliga forever after i vårt drömslott?

Tja, vi kämpar på med löjligt väl tilltagna elfakturor, i nuläget glada när månaden går på ett ut. Jag kämpar på med maten, kroppen, självbilden. Den där smått olösliga gåtan, men det går sakta framåt. Idun vill oftast inte gå till dagis, men leker glatt när vi hämtar henne.
Livet är precis lika komplicerat som innan vi flyttade, men ändå inte.
Sig själv kan man ju inte flytta ifrån, och det var ju inte heller meningen.

Idag har vi bott på ön i precis ett halvår. Jag känner fortfarande att jag behöver nypa mig i armen då och då för att fatta att vi verkligen bor här, med havet, himlen, naturen.

1 person gillar det här inlägget.

Tags: , ,

Längtan

Vårtecknen hopar sig här på ön. I våra rabatter spirar små gröna skott och jag hör vårfåglarna sjunga utanför fönstret. Snön har nästan smält bort och jag hoppas innerligt att det inte kommer mer, trots att jag förstår att jag är tidigt ute med den önskan.

Detta är första vårsäsongen med egen trädgård, och jag kan knappt hantera det. Det rycker så okontrollerat i min odlingslängtan att det är fullständigt absurt. Jag har beställt fröer och börjat förodla så smått inomhus, men det räcker inte! Det är bara början av februari och jag vet inte hur jag ska stå ut tills jag får gräva upp ett trädgårdsland och sätta igång på riktigt.

Hur jag ska kunna koncentrera mig på arbete och annat vardagligt när jag inte kan tänka på annat än svart mylla på mina händer, spirande skott, rabarberknoppar och äppelblom? Jag vill gräva upp marken, känna doften av fuktig, vårvarm jord, blanda kompost och gödsel,  arbeta ihop jorden som den finaste deg, sätta fröer och bygga klätterställningar för sockerärtorna. Dricka kaffe under valnötsträdet.

Den här tiden på året är tortyr och njutning i ett för mig.

Tags: , , ,

De där dagarna

Ni vet de där dagarna när livet liksom stannar lite och man skulle önska att det VERKLIGEN GJORDE det också. Så man fick stanna hemma under täcket med sin ångest och sin kopp varma choklad?
Men det gör ju inte det. Stannar alltså. Man får åka till jobbet med sin ångest och sin ledsenhet och jobba på, som vanligt.

Kanske är det ett bra tecken på vuxenhet att jag ändå åker till jobbet och dricker mitt kaffe och tränar på lunchen,  för att jag vet att jag mår bättre av att behålla rutinerna, även när allt annat än fluffigt täcke och varm choklad tar emot?

Tags:

Nu efter mitt storslagna beslut att inte handla ”ful-kläder” längre, vore det ju piffigt att kunna lägga upp lite fina bilder på ekologiska, nyinköpta kläder.
Det går dock rakt inte, eftersom jag inte har råd att köpa ens ett par strumpor just nu. De som känner mig vet dessutom att risken att detta ska bli en modeblogg är mindre än uppskattningsvis 11%.
Såå.. Jag inväntar lön och gräver djupare i garderoben hemma. Och det går rätt bra det med.  Provade igår en ekologisk (jo faktiskt!) tunika jag köpte när jag var gravid med Idun, och se där, den fungerar utan mage också! Nej, det blir ingen bild. Sorry.

Men det här var egentligen ett sidospår. Jag tänkte ju fundera lite kring balans.
Ni vet, sömn, mat, träning, sociala evenemang. Den där berömda balansen som alla eftersträvar. Eller är det livspusslet?

Sen vi flyttade till ön har vardagen blivit enklare på något sätt. I grund och botten beror det nog till stor del på att vi inte har så många sociala kontakter här. Nu börjar vi lära känna lite folk, men i grund och botten består vardagen av arbete, familj och hem. Och det är inte fy skam, tempomässigt sett. Dra bort lite pendlarhets och nedkissad betong och lägg till havsutsikt och natur så långt ögat kan nå, och där har ni min vardag.
Sen den här veckan också med yoga.

Jag tvivlar inte på att jag har en förmåga att fylla upp dagarna med projekt och aktiviteter, men en flytt blir ändå en välgörande omstart på området. Jag känner att det är lättare att prioritera det som är viktigast för mig, och filtrera bort andra ”borden och måsten”.
Därmed har jag lagt mer och mer tid på träningen. Jag började i höstas med ett par lunchträningar i veckan med en kollega, strax innan jul ökade jag på med fler pass och nu tränar jag 3-4 ggr per vecka, styrketräning och olika sorters pass och från nästa vecka blir det ett yogapass också.
Det är en underbar känsla, att se fram emot träningen. Att ha tagit mig över det initiala motståndet. Det var faktiskt flera år sen jag upplevde ett sånt här flow med träningen.

Gött.

Det är framsteg, må jag säga.  Och inte krånglar jag med maten heller. Även det flera år sen. Kanske ett ännu större framsteg.

Och här bor vi. Med snö och allt. Gud så jag längtar till våren.

Tags: , , , ,

Beslutet och kläderna

Jag har länge haft ett gnagande dåligt samvete för de billiga ”ful-kläder” jag har köpt från kedjor som H&M, Kappahl osv. För vi vet ju alla att de här billiga kläderna tillverkas av gravt underbetalda människor i utvecklingsländer, inte sällan av barn. Urusla arbetsvillkor där fackföreningar är förbjudna, uppror eller demonstrationer slås ner med våld, inte sällan med dödlig utgång.Kort sagt, en verksamhet jag egentligen inte skulle vilja ta i med tång, och ändå har vi handlat majoriteten av våra kläder hos just dessa kedjor.

Jag har upplevt att jag eller vi som familj inte har råd med ett alternativ. Tänkt att ekologiska och fairtrade-märkta kläder är så dyra att sådana inte är ett alternativ för oss. Skjutit beslutet framför mig, tills vi får en bättre ekonomisk situation. Någon gång köpt ett ekologiskt plagg på H&M och på så sätt försökt lindra det dåliga samvetet en aning.

Men så för ett par dagar sen postade en vän en länk på facebook, om det barnarbete som är vanligare än vi vill tro i produktionen av vårt västerländska, billiga mode. Tack Jivan!

Det fick mig att ytterligare en gång fundera ordentligt över min egen konsumtion. Konsumentkraften.

Efter att ha letat information på nätet om de ledande klädkedjorna, och ekologiska alternativ och prisnivåer har jag tagit beslutet att inte handla på de stora kedjorna mer.
Med ev undantag för Lindex som verkar vara det etiskt och miljömässigt mest vettiga företaget av de stora kedjorna, och som också har ett relativt stort utbud av ekologiska kläder. H&M går bort först av allt, efter alla skandaler och en till synes rutten inställning till både könsroller och tillverkarnas villkor. Kappahl ägdes fram till 2004 av Kooperativa förbundet men såldes sen till ett riskkapitalbolag. Det rimmar inte med etiskt och mijömässigt kvalitetstänk för mig i alla fall..

Jag vill inte kompromissa med mitt samvete längre.
Så. Hädanefter blir det ekologiskt, fairtrade, loppis eller byta för mig. Jag kanske till och med tar mig i kragen och börjar sy så smått igen.

Och ekologiskt verkar inte behöva innebära att en t-shirt kostar en tusenlapp heller.

Sajten EKOKLÄDER länkar till många klädkedjor som specialiserat sig på just ekologiskt och fairtrade.

Jag känner mig lättad. befriad. Jag har aldrig shoppat massor av kläder, men tanken på det strukturella förtryck som vi alla tyst godkänner när vi går hem med H&M-påsen i handen har gnagt mig VARJE GÅNG. Det räcker nu.

Och jo, jag förstår också att detta mitt beslut inte kommer påverka textilarbetarnas villkor i Vietnam. Kina eller Bangladesh, men jag kommer åtminstone sluta stödja de strukturer som beter sig som slavägare från forna tider.

2 personer gillar det här inlägget.

Tags: , , , ,

Veden

Hej hörni.

Är det någon alls som tittar in på den här bloggen nu för tiden? Knappt jag själv, men ändå finner jag min väg tillbaka då och då.

Vi bor ju på ön nu. På Gotland. Och jag tror verkligen att vi har funnit det där enkla livet som vi drömde om. Nej, vi är inte självförsörjande på något sätt, förutom på äpplen kanske. Och vi har tusen projekt framför oss, till att börja med behöver vi packa upp de sista flyttlådorna som fortarande står och skräpar här och där.

Men ändå. Vi bor här nu och jag har aldrig känt mig så hemma någonstans. Så nära marken, jorden, träden, himlen.
Det här huset har tagit emot oss, jag kan inte riktigt förklara det men som en gammal grinig gubbe som gruffar men ändå menar väl och inte vill någon illa, har det tagit emot oss. Åtminstone känns det så för mig. Jag känner mig i sanning priviligerad som får leva här. På den här ön, i det här huset. Under den här himlen.

Och det är något så grundläggande, tillfredställande i att värma huset med ved. Att klyva veden med armkraft, yxa och huggkubbe, sen stapla och bära in och göra upp en eld. Titta till elden då och då och stoppa in mer ved efterhand,  Hålla den vid liv och betrakta glöden.

Kalla mig naturromantisk för det stämmer väl, men jag älskar att leva såhär.

Ibland känner jag att det är svårt att prata, eller skriva om vårt liv här, jag blir rädd att ni som läser eller hör mig prata ska tycka att jag skryter, om vårt fantastiska liv i vårt stora hus. Men det är ju inte alls det som är grejen. Visst har vi ett stort hus, för stort egentligen. Vi blev kära i det här huset, mer trots dess storlek än på grund av den.
Men i den glädje som bubblar i mig är den att vi faktiskt tog det här steget, att vi faktiskt gjorde det.

Det är kanske ingen storslagen dröm, vi har inte flyttat till något exotiskt land eller till andra sidan jordklotet. Inget stort äventyr.
Men vi har följt vår långtan till den här ön. Till naturen, jorden, havet, himlen. Och nu är vi här.

Jag är lycklig varje dag.

Tags: , ,

Fiiiiiiiiiber!

Det här borde egentligen vara Peters gästinlägg, men jag måste dela med mig av hans lycka. Efter över två månaders väntan får vi äntligen bredbandskabel nedgrävd och dragen till vårt hus.

Peter har hunnit bli mer än lovligt lappsjuk av att sitta här i stugan utan annat internet än det i telefonen.  Nu väntar vi bara på att få det hela inkopplat i huset och få igång ett abonnemang.

Fucking finally.

3 personer gillar det här inlägget.

Tags: , , ,

Tyst höst

Jag blir tyst på hösten.

Det blir tomt i mitt huvud och jag blir tyst, utåt.
Jag har märkt detta, återkommande varje höst. Denna blogg är nog det som gjort det tydligt för mig. Att tankarna stillnar på hösten. Jag vet inte om det behöver innebära något negativt, om det hör ihop med mina återkommande vinterdepressioner.
Kanske är det bara en naturlig cykel i mig.

Numera fruktar jag inte vintrarna som förut, nu har jag medicin att ta till och sen ett par månader bor jag på en så slående vacker plats att jag tror mig kunna hämta mycket kraft och återhämtning bara ur marken jag går på, havet mot stranden och kanske framförallt himlen, HIMLEN som är evigt närvarande här, endast ett ögonkast bort i varje stund.

2 personer gillar det här inlägget.

Tags: , ,

Summering

Kort summering efter snart sex veckor på ön.

Vackert hus och stor trädgård – check.
Fantastiska omgivningar (läs: HAVET!) – check.
Trevligt men stressigt jobb – check.
En del lappsjuka och saknad av vänner – check.
Kanin till Idun som utlovat – check.
Borreliainfektion med inmundigande av antibiotika som smakar som jag föreställer mig att bajs blandat med mint och chili skulle smaka – check.

Fästingjävlar. Det är alltså Idun som har fått borrelia och som vi nu får tvinga i Kåvepenin tre gånger dagligen i tio dagar. Två doser har vi fått i barnet, 28 to go. Oh the joy of parenthood.

I övrigt allt väl från östfronten.

1 person gillar det här inlägget.

Tags: , ,

Bästa bilden på länge

Snodd från nätet.

1 person gillar det här inlägget.

Där himlen bor

där bor jag nu.

Igår när jag körde hem från jobbet visade himlen upp sin mest dramatiska sida. Molnen glödde, genomlysta av solljus.

Solen tittade fram en sista gång över horisonten innan den sänkte sig ner för dagen.

Och precis innan jag kom hem blev hela himlen lilaröd, flammande. Som en gigantisk skogsbrand bortom horisonten.

Himlen bor här. Så har jag alltid känt om Gotland. Kanske den enskilda sak som allra starkast drar mig hit. Här finns en omedelbar relation mellan himmel och hav, himlen som en enorm kupol över våra huvuden, som vi missar när vi går mellan husen.

Jag behöver himlen. På ett intensivt, fysiskt sätt behöver jag stå under den där kupolen. När jag gör det öppnar bröstkorgen upp och det blir lättare att andas. Jag fylls av en glädje som jag inte kan förklara.

Här bor himlen, och jag med.

3 personer gillar det här inlägget.

Tags: , ,

BOR här nu

Okej Darlings, här kommer det.

Mitt ”nu har jag landat på Gotland”-inlägg. Kanske inte helt med sanningen överensstämmande för jag vet inte om jag verkligen kan påstå att jag har landat i detta, verkligen fattat att jag faktiskt bor här nu. Att VI faktiskt bor här nu.

Men vi gör ju det.  Vi BOR HÄR.

Vi bor vid foten av de här gigantiska träden och jag kan inte fatta att det är sant.

Och jag kan utan att ljuga säga att det är magiskt vackert här. Solnedgång vid stranden.  Den lilla knölen vid horisonten är Stora och Lilla Karlsö som radar upp sig i havet.

Att vara med hus, och med trädgård är faktiskt en smula överväldigande.

Och jag kan inte riktigt påstå att vi är i ordning ännu.

Men vi jobbar på det.. Järnspisen, vilken skatt! Men vi svor lite innan vi hittade spjället.

Idun verkar trivas. Till min oändliga lättnad.

Hon gillar löven. Det kommer fler av dem, kan man säga.

Min mamma i trädgården.

Idun upptäcker havet under en kvällscykeltur.

Kvällsrodnad.

Jag blir trollbunden flera gånger om dagen. Jag stannar bilen på väg till och från jobbet för att jaga bara måste kliva ur och stå vid havet en kort minut och andas den salta luften, och se. Se havet och himlen som möts vid horisonterna, havsfåglarna som skriar. Ta en bild och försöka föreviga, förmedla, det under som är denna natur.

Nej, det är inte magiskt vackert på varenda kvadratcentimeter av Gotland, inte heller är vårt hus perfekt. Vi måste t.ex skaffa musfällor eftersom det krafsar i väggen i sovrummet. Vattnet luktar och smakar svavel, golvet är kallt (tack, Nathalie för tossorna! Underbara!) och badrummet är inte mycket större än en flyttkartong (men betydligt mer beständigt mot väta, tack och lov).

Men jag känner mig tacksam jag vet inte hur många gånger varje dag för att vi faktiskt har gjort detta. Nu bor vi här. Nu lever vi i vårt hus, med vår stora trädgård, på landet. Nära havet.
Vi har bara börjat, bara precis kommit hit, knappt landat. Men jag är LYCKLIG. Och tacksam.

Det är så stort detta, ett helt vanligt liv, en vardag, men helt annorlunda.

2 personer gillar det här inlägget.

Tags: , , , , , ,

Låt det ta slut med oss.

Hittade DENNA sorgliga men vackra text på facebook igår.

Om hur ett barns idoliserande bild av sin mamma blixtsnabbt krossas när mamman uttalar sig föraktfullt om sin kropp. Förvirringen som uppstår, när det enda man vill är att bli lika stor och vacker som sin mamma, så att man kan ha hennes vackra, glamorösa baddräkt eller hennes fina klänning, och insikten sköljer över en som en kalldusch, att mamma inte ser sin egen strålglans utan vill förändra och förminska. Föraktar sin kropp.

Jag minns det så väl.
Och detta ska jag inte föra vidare till idun. Inte ett ont ord om min kropp ska hon höra från mina läppar.

Detta måste sluta med oss.

3 personer gillar det här inlägget.

Tags: , , , ,

Kompetens

Kompetent. Det känner jag mig just nu, och det är en himla trevlig känsla.

För den som funderar på att bli läkare kan jag meddela att det är en lång vägs resa mot mål, men hey, tiden går ju lik förbannat oavsett om man pillar sig i naveln eller går en skitlång utbildning så låt inte det vara ett hinder.

Igår var det avtackning här på vårdcentralen. Min allra sista placering under AT-tjänstgöringen. Legitimationsansökan inskickad till Socialstyrelsen. Nästan sex års utbildning, sen arbetat fyra år efter det, och nu snart kan jag kalla mig legitimerad läkare.
Jag har lärt mig massor, och jag har massor kvar att lära. Jag kommer aldrig bli klar, och det är kanske det allra mest sympatiska med det här yrket. Människor och deras kroppar och psyke är så intrikat komplexa att vi kan fortsätta forska och lära mer i ytterligare några århundraden, jag ser inte vägs ände här och det är ju fantastiskt!

Två dagar kvar av min vårdcentralsplacering, och jag sitter faktiskt här med en känsla av att ha läget under kontroll. Jag kan inte svara på allt, men mycket flyter på och jag vet vart jag vänder mig där min kunskap tar slut. Det är så lätt att hela tiden fokusera på kunskapsluckorna, betrakta den lilla kunskap man besitter som en liten flotte i en ocean av allt man ännu inte hunnit plugga in. Men Rom byggdes inte på en dag och idag är det gott nog att vara där jag är.

Den där oron som jag tror alla nybakade läkarstudenter upplever, oron att missa något eller helt enkelt inte vara tillräckligt kunnig, den klingar sakta av.
Gott nog.

4 personer gillar det här inlägget.

Tags: , ,

Förskola, check!

JAAAAAAAAAAAA!

Vi har fått förskoleplats till skrutt, och därmed faller den sista oros-stenen från mitt hjärta.

Gullefjun och jag. Bilden är från förra sommaren.

Tags: , ,

Go Kaleo

Okej, här kommer en av de bästa länktipsen NÅ-GON-SIN.

GO KALEO

Amber Rogers måste vara en av de klokaste kvinnorna på denna jord. Det är stora ord, men inte desto mindre sanna.

Amber Rogers är författare, sjukgymnast, massageterapeut och träningscoach. Hon har skrivit boken ”Taking up Space”, som jag inte har läst men som ligger högt upp på önskelistan.

Hennes blogg Go Kaleo förmedlar den sundaste syn på kropp, mat, hälsa jag har stött på i denna vår utseendefixerade värld. Hon har också skapat en facebook-grupp som heter ”Eating the food”.  Det är en supportgrupp för människor som i enlighet med Ambers tankesätt, bstämt sig för att sluta dieta, och istället låta ämnesomsättningen återhämta sig efter åratal av hård styrning (det må vara LCHF, kaloriräkning, fettsnålt eller vad det nu är för fluga man senast halkat in på).

Jag är lättad och glad att jag hittat denna strimma av sunt förnuft i denna galna värld.

1 person gillar det här inlägget.

Tags: , , , ,

Older Posts »