Tyresö slott, med omgivande park. Vackrare än man kan beskriva den här tiden på året. Peter med kameran i högsta hugg.

Idun plockade några vitsippor. Peter fotograferade.

Han fotograferade också mig i färd med att fotografera Idun. Japp, vi gillar att fotografera.

Sen blev det bråttom att kissa. Jag rotar efter pappersnäsdukar i väskan.

Det här tror jag är det vackraste jag vet. Skira bokblad som silar solljuset.

Det är ett vackert slott.

Äppelblom

Blodlönn.

Jag känner tydligt att läkningen börjar nu. Helandet efter det vi har varit med om. Vi sover, vilar, njuter av naturen.
Idun är ju lyckligt omedveten om hur nära ögat det var för bara en vecka sen. Och jag är innerligt glad och tacksam att Peter fick komma hem igår för jag var tydligt på väg mot en krasch. Blev mörkrädd hemma, klarade inte att vara ensam, fick riktigt jobbig ångest. När man står mitt i krisen, som jag gjorde där på MIVA, när Peter inte förstod ett ord, vårdpersonalen förberedde trombolys och tankarna virvlade i mitt huvud, då gick jag in i någon slags autopilot som bara syftade till att klara mig och alla inblandade helskinnade genom situationen. Efteråt, när den akuta situationen är över, släpper den där stålrustningen och jag blev liten och ynklig. Nu kan jag vila i Peters famn och vi kan tillsammans bearbeta det som hänt, och se framåt som den familj vi är, och verkar få fortsätta vara.

Jag vill ur djupet av mitt hjärta tacka alla er som funnits för Peter och mig under de här dagarna. Jag vet inte hur det hade gått utan allt stöd när jag var för chockad för att ens besluta vad jag skulle äta till lunch.

Speciellt vill jag tacka AnnaMaria, som bodde hos oss och tog hand om Idun i ett par dygn när det var som allra mest akut. När situationen lugnade ner sig fanns du hos mig för att du såg att jag behövde det. Du har ett hjärta av guld och jag älskar dig mer än du anar.

Älskade AnnaMaria, TACK!

Helene icke att förglömma, som kom till mig på intensiven och stannade kvar över natten trots mitt tramsiga svammel om att hon antagligen skulle få tråkigt (jo jag veeet att man inte åker till en vän på intensiven för att man ser fram emot högklassig underhållning, men jag var inte helt klartänkt då). Smaskig frukost bjöd hon också på. Finaste Helene, TACK!

Gilla

Ogilla

Vaknar upp på MIVA, pratar nästan sammanhängande. Uppskattar juice och choklad.

På neurologavdelningen. Återställd. Ler det där leendet som gör mig varm inombords.

Jag har tjatat mig till att få lägga upp de här bilderna. De gör mig varm och lugn i hjärtat. Och gudarna vet att det behövs just nu.

Gilla

Ogilla

Peter är inlagd på sjukhus efter en liten propp i hjärnan. Det verkar ha gått bra, och symtomen har helt gått tillbaka. När jag körde in honom kunde han inte prata och inte heller förstå vad jag eller någon annan sa.

Nu när det akuta läget är över känns det som om luften gått ur mig, och jag orkar och vill ingeting. Kanske mest gråta.

Men kvar finns ändå detta: JÄVLAR vad livet är skört. Vi tror oss gå säkra, evigt unga. Men det är en illusion. Det här fysiska livet är som en spindelvävstunn hinna som så lätt brister, vi vet det, men vi känner det inte alltid. Så känn tacksamheten, över det som är just nu. Ta inte något för givet. Jag vet, jag kommer göra det igen, så klart. Men jag tror vi ska uppmana oss själva att så ofta som möjligt känna tacksamhet över allt det vi är och har, över de som vandrar med oss och bor i våra hjärtan.

Gilla

Ogilla

Jag har läst Lady Dahmers inlägg om tilltaget. Och jag förstår henne inställning. Alldeles för mycket fokus läggs på utseende och vikt idag. Orimligt över alla gränser skulle man kunna beskriva det som. Och fast jag innerligt önskar att hela samhället skulle fokusera om, lägga mer vikt vid styrkan och glädjen i att ha en kropp som fungerar, som skänker oss rörelsefrihet och njutning, så tror jag inte att detta kommer ske i rödaste rappet. Vi lever i ett samhälle som högst av allt premierar pengar, konsumtion, ungdom, smalhet och yta.

Jag tror det ligger en poäng i att visa upp en diversitet av kroppar, och skönheten i dessa. Just för att tillföra normalviktiga, vanliga kroppar  till den överdos av exponerade anorexismala kvinnokroppar som vi dagligen överöses med. Jag tror att det finns ett värde i att bredda det som ses som normalt. För just nu är det det supersmala och retusherade som ses som normalt, som får vara måttstock för dagens unga tjejer.

Dock inte givet att dessa ”vanliga” kroppar som visas upp måste vara nakna. Helst inte faktiskt. För det är att inbjuda till den granskande och värderande blicken. Det ligger liksom i fenomenet. Varför skulle man vika ut sig om inte för att bli uppskattad för det man visar upp?

Till debatten vill jag bidra med följande intressanta artiklar från konstpretton, Malmös kulturklubbs blogg/hemsida.

Om att vara mindre än man är, att förminska kvinnors storlek och betydelse

När mat är sex, om att mat aldrig får vara just mat

Läs, bli lite bedrövad (oundvikligt) men bli medveten, gå sen ut och gräv lite i rabatten och använd din vackra, starka kropp till sånt den är gjord för. Känn solvärmen på huden, eller regndropparna. Gläds över din fina kropp och allt du kan göra med den.

Måste visa denna fina trädgroda som Peter upptäckte i skogen under en promenad. Visst är den fin! Där sitter den och filosoferar och njuter av det vackra vädret.

På en skogspromenad för några dagar sen hittade Idun och jag stora fält av kirskål. Vi plockade ihop två rejäla påsar. ”SALLAD, mamma!”.

Peter fotograferade.

Kirskål är gott att fräsa och använda precis som spenat, eller mangold. Jag ska pröva att fräsa och mixa med vitlök och creme fraiche till soppa.

Nere vid sjön testade Idun flytbryggan för första gången. Det var spännande.

Ljumma vårvindar, solsken på huden, gräs under barfotafötter. En hel dag på kolonilotten med ogräsrensning, fika, samtal med goda vänner.  Besök på handelsträdgård, inköp av gödsel och plantor. Fotografering glömdes dock helt bort, jag var kanske för närvarande i ögonblicket, hela dan, och det är ju i sig en mycket bra sak.

Hemma knäpptes några kort.

När Idun och jag vaknade efter vår fyra timmars bronto-tupplur var det ingen som orkade gå utanför dörren, men lite bakning orkade vi med.

Karusellkakor heter de här i min receptbok, och de blev goda, men de faller sönder i småbitar när man lyfter dem till munnen. Så oerhört spröda så det är rent löjligt. Mycket irriterande. Kanske hade jag i nån deciliter mjöl för lite, jag var ju faktiskt inte helt vaken när vi bakade dem. Ska försöka igen..

Allt som allt har detta varit en läkande och meditativ helg. Jag känner livet återvända. Huden och själen laddar energi och ljus.

Idag genomfördes stora balkongprojektet. Först några förebilder..

En jävla röra, som vinterbalkongen alltid blir. Mest som en förvaringsplats för diverse bråte, faktiskt.

Et voilá!
Ordning och reda, tomatplantorna omplanterade i större krukor, tunnan och möblerna oljade. Mattan grundligt dammsugen (med Idun ridandes på ryggen tjoandes ”Rida ranka, mamma, rida RANKA!”).

Jorå såatteh..

Stolt och nöjd med dagens insats.

Pingvinvaktad tomatplanta.

Penséer. Det är bara att villigt erkänna, Jag är tant.

Hörnplanteringen med vit clematis, storbladig salvia och rosmarin. Några pepparmyntarötter fick följa med från kolonilotten också och kommer fylla ut utrymmet runt plantorna så vi kan dricka myntaté på balkongen ljumma sommarkvällar.

Närbild på balkongens stolthet, en vit clematis som jag föll pladask för på plantskolan. Den var bara tvungen att följa med mig hem.

Efter den här insatsen tog Idun och jag en nätt liten tupplur på fyra timmar. Sköna söndag..

]]> http://frurinblad.pixelworship.be/?feed=rss2&p=1889 3 http://frurinblad.pixelworship.be/?p=1879 http://frurinblad.pixelworship.be/?p=1879#comments Wed, 02 May 2012 07:00:19 +0000 eva http://frurinblad.pixelworship.be/?p=1879 Förra helgen åkte vi till Skansen, farmor, Peter, Idun och jag. Nu var det flera år sen jag var på Skansen, och jag har ärligt talat inte varit så sugen, trots ett koncept som borde tilltala mig. Jag menar djur och natur liksom, vad kan egentligen bli fel?

Vi åkte båten över från Slussen och redan där var succén total.

Gick förbi ett litet kapell vars lilla klocktorn började klämta öronbedövande precis när vi gick förbi. Idun blev så förvånad så hon nästan tappade nappen. Notera att Peter har Koi-fickmössan som jag köpte till honom för flera år sen. Den har dock inte kommit till så mycket användning, (den var tydligen en aning girly?) förrän han nu på rekordkort tid slarvat bort båda sina andra mössor. Så kan det gå, hehe.. Jag tycker att mössan är skitfin och pryder sin plats som en smäck.

På Lill-Skansen fanns riktiga kaniner, till Iduns stora förtjusning. Jag blev som vanligt lite besviken över att man inte fick klappa dem, men hur skulle det se ut egentligen? Jag greppar att det blir ohållbart att dagligen bli klappad av hundratals människor, vilket stresspåslag liksom..

Utomhus fanns jättestora kaniner i trä som också uppskattades.

Jätteekorre. Också poppis.

Efter pannkakslunch tog energin helt sonika slut och skrutt sov hela vägen hem.
Skansen, good shit. Detta kommer göras om, tro mig.

Jag har en tendens att ta på mig för mycket, spelar ingen roll om det är jobb eller sociala evenemang. Jag gillar ju mitt jobb (i alla fall oftast) och har ju ett helt gäng pärlor att umgås med på fritiden. De flesta beskrivningar av mig brukar innehålla orden aktiv, social och energi. Och det stämmer, jag tycker om att göra, se saker hända, träffa människor jag tycker om, vara aktiv. Min självbild är den av en aktiv, stark människa med massa glädje och energi som virvlar runt i mig.

Men det är en återkommande sak, att jag då och då blir så överhopad av olika åtaganden och planeringar att det inte blir roligt längre. Inte ens de där sakerna som jag brukar se fram emot, som jag egentligen vet att jag tycker om.
Men jag vet att när allt, och då menar jag verkligen ALLT, börjar kännas som krav och något jag ”måste!” planera in i kalendern, då är det dags att sakta ner och andas mer. Gör jag inte det säger kroppen ifrån.

Som idag. En ledig dag som skulle tillbringas i keramikverkstaden, äntligen skulle glasyrugnen fyllas och startas. Men nej. Istället vaknade jag med huvudvärk som hotade att spränga skallen, en nacke stel som en pinne och en öm och svullen mage som skrek högt för varje tugga av frukostmackan. Bara att lägga sig under täcket i ett mörkt rum och vänta ut. Kroppen och psyket tar ut den vila som jag inte fattat att de behövt. Efter fem timmar i mörker är jag på benen igen, mår inte bra men bättre.

För jag tycker ju i stort att om jag kan stå på benen så är det väl bara att köra på? Jag menar, smärta är en del av livet och som van ”migrän:are” vill jag inte låta småsmärtor begränsa mig, för rätt vad det är kommer MIGRÄNEN och då har man inget mer att säga till om, då är det bara att snällt avboka allt och vila tills det släpper. I ljuset av detta kan de små smärtorna inte ges rum att påverka mig.  Men jag måste börja tänka om. Jag måste bli bättre på att se tecknen tidigare. För ett liv med mer luft och vila innebär ju sannolikt också färre akuta migränanfall (min migrän triggas inte av vin, choklad eller ostar – thank God! – utan helt och hållet av stress och muskelspänning).

Allt detta bra insikter, som jag ”återupptäcker” eller helt enkelt påminns om – om och om igen. Men my goodnees, vad jag skulle vilja vara i detta tänk jämt. Och ändå vet jag, att den andra sidan av mig, den som vill ha fart och fläkt nästan omedelbart tar över så fort jag har vilat en aning. Och att det väldigt sällan börjar med måsten eller borden, utan i en glad aptit på allt roligt, intressant och vackert som finns att uppleva, vilket gör det extra svårt att begränsa tempot.

Så nu, mindre Luther och mer ego.
Mer luft och tid med familjen, oplanerad tid.
Mindre ”jag måste för den eller den vill det”-tänk.

Idun varit hos Kerstin några timmar idag. Peter hämtar henne strax och sen ska vi promenera i skogen i det behagliga Idun-tempo som innebär otaliga stopp för att titta på alla små kryp som rör sig på marken, pilla loss lite bark, plaska i en vattenpöl och plocka några vårblommor. Undersöka allt, stort som smått som kommer i ens väg. Barn måste vara våra största mindfullnessmästare.

Gilla

Ogilla