Feed on
Posts
Comments

På väg?

En sak som jag har tänkt på den senaste tiden är det här med att vara på väg nånstans.

Alltså, vi är väl alla på väg mot en massa saker, det må vara att bli ett år äldre, ta nästa steg i karriären,  eller helt enkelt komma en dag närmare pensionen. Det här låter dystert, men ni vet nog vad jag menar, oavsett vad vi gör med våra liv är vi ju oundvikligen på väg mot något. Förutom det allra mest basala, det vi inte kan påverka, som att vi blir äldre och att tiden går, så finns det ju en massa saker som vi hela tiden jobbar på. Vi utbildar oss, byter lägenhet, träffar förhoppningsvis rätt man eller kvinna, skaffar ett barn, kanske två, helt enkelt sånt vi vill ska hända oss, och därför jobbar vi åt det hållet.

Men det jag funderat på den senaste tiden (och till och från många gånger under livet) är ytterligare en nivå av strävan eller ”på väg-varande”. Förutom att leva våra vanliga liv, arbeta, umgås med vänner, uppfostra våra barn och träna lite sådär vardagligt så kan vi ju också välja att verkligen utveckla oss själva, mer än vardagen kräver, liksom. Vi kan lägga all vår fritid på att bli budo-mästare, låta den kulturen och filosofin genomsyra våra liv, bli hästmänniskor och låta detta vara vår starkaste indentitet eller vi kan ha en andlig strävan i våra liv, kanske på allvar en strävan efter att varje dag vara en bättre människa än dagen innan. Det här kan låta oerhört pretentiöst, jag greppar det, men faktum är att jag under min uppväxt såg det som en självklarhet att livet liksom i det stora hela gick ut på just en sån strävan, att hitta sin egen sån, liksom.  Jag tyckte att den ultimata kanske ändå var att varje dag bli en lite bättre, alltså snällare och visare människa. Riktigt hur detta skulle gå till vet jag inte, men i mitt huvud var detta så nära en andlig strävan jag kunde komma.Jag har aldrig hittat min plats i någon av de stora, organiserade religionerna.

Nu har jag ändå nått en rätt mogen ålder, har man, dotter, en tydligt formulerad plan för de kommande åren både på arbetsfronten och privatlivet. Och utöver det? Det som livet ju i slutändan gick ut på?

Tjaa, jag upptäcker att ju mer fullproppat mitt liv blir av jobb, familj, praktiska göromål och det som ju faktiskt utgör själva livet, desto mindre funderar jag över det där med att vara på väg. Det blir liksom nog det här att vara på väg på alla fronter som jag ju redan är på väg. Och kanske är det nog, och tillräckligt. Men samtidigt saknar jag det. Känslan av att det fanns något mer, en strävan efter att förändra mig själv, utbilda mig själv. Evigt lära mer, oavsett om vad.
Och säkert spelar det in att jag har gått en dunderlång utbildning som varit rätt krävande, och direkt efter det kastats in i rätt krävande jobb, och att hela den situationen litegranna tar musten ur mitt sug att utvecklas och bli mer. Men jag saknar det ändå. Till och från. När jag ens kommer att tänka på det. För blir inte livet lite väl autopilot om man bara låter det rulla på, eller är allt varande sig sjävt nog?

Hänger ni med? Mycket svammel idag? Japp. Håll till godo.

One Response to “På väg?”

  1. Peter skriver:

    Klok som en bok!
    Jag har alltid känt att det svåraste är att leva i nuet. Att inte leva för morgondagen. Sen kan det för vissa vara svårt att släppa gårdagen och allt man har i sitt bagage. *gör en piruett och hoppar här ifrån*

Leave a Reply