Feed on
Posts
Comments

Nu var man här igen

Jaa det är väl förbannat. Att man inte lär sig tecknen.

Jag har en tendens att ta på mig för mycket, spelar ingen roll om det är jobb eller sociala evenemang. Jag gillar ju mitt jobb (i alla fall oftast) och har ju ett helt gäng pärlor att umgås med på fritiden. De flesta beskrivningar av mig brukar innehålla orden aktiv, social och energi. Och det stämmer, jag tycker om att göra, se saker hända, träffa människor jag tycker om, vara aktiv. Min självbild är den av en aktiv, stark människa med massa glädje och energi som virvlar runt i mig.

Men det är en återkommande sak, att jag då och då blir så överhopad av olika åtaganden och planeringar att det inte blir roligt längre. Inte ens de där sakerna som jag brukar se fram emot, som jag egentligen vet att jag tycker om.
Men jag vet att när allt, och då menar jag verkligen ALLT, börjar kännas som krav och något jag ”måste!” planera in i kalendern, då är det dags att sakta ner och andas mer. Gör jag inte det säger kroppen ifrån.

Som idag. En ledig dag som skulle tillbringas i keramikverkstaden, äntligen skulle glasyrugnen fyllas och startas. Men nej. Istället vaknade jag med huvudvärk som hotade att spränga skallen, en nacke stel som en pinne och en öm och svullen mage som skrek högt för varje tugga av frukostmackan. Bara att lägga sig under täcket i ett mörkt rum och vänta ut. Kroppen och psyket tar ut den vila som jag inte fattat att de behövt. Efter fem timmar i mörker är jag på benen igen, mår inte bra men bättre.

För jag tycker ju i stort att om jag kan stå på benen så är det väl bara att köra på? Jag menar, smärta är en del av livet och som van ”migrän:are” vill jag inte låta småsmärtor begränsa mig, för rätt vad det är kommer MIGRÄNEN och då har man inget mer att säga till om, då är det bara att snällt avboka allt och vila tills det släpper. I ljuset av detta kan de små smärtorna inte ges rum att påverka mig.  Men jag måste börja tänka om. Jag måste bli bättre på att se tecknen tidigare. För ett liv med mer luft och vila innebär ju sannolikt också färre akuta migränanfall (min migrän triggas inte av vin, choklad eller ostar – thank God! – utan helt och hållet av stress och muskelspänning).

Allt detta bra insikter, som jag ”återupptäcker” eller helt enkelt påminns om – om och om igen. Men my goodnees, vad jag skulle vilja vara i detta tänk jämt. Och ändå vet jag, att den andra sidan av mig, den som vill ha fart och fläkt nästan omedelbart tar över så fort jag har vilat en aning. Och att det väldigt sällan börjar med måsten eller borden, utan i en glad aptit på allt roligt, intressant och vackert som finns att uppleva, vilket gör det extra svårt att begränsa tempot.

Så nu, mindre Luther och mer ego.
Mer luft och tid med familjen, oplanerad tid.
Mindre ”jag måste för den eller den vill det”-tänk.

Idun varit hos Kerstin några timmar idag. Peter hämtar henne strax och sen ska vi promenera i skogen i det behagliga Idun-tempo som innebär otaliga stopp för att titta på alla små kryp som rör sig på marken, pilla loss lite bark, plaska i en vattenpöl och plocka några vårblommor. Undersöka allt, stort som smått som kommer i ens väg. Barn måste vara våra största mindfullnessmästare.

Leave a Reply