Feed on
Posts
Comments

Livet är skört

Jag vet inte ens hur jag ska börja, men det verkar som om vi har fått en ny chans. En ny chans att fortsätta dela vardagen, Peter, Idun och jag, som en familj.

Peter är inlagd på sjukhus efter en liten propp i hjärnan. Det verkar ha gått bra, och symtomen har helt gått tillbaka. När jag körde in honom kunde han inte prata och inte heller förstå vad jag eller någon annan sa.

Nu när det akuta läget är över känns det som om luften gått ur mig, och jag orkar och vill ingeting. Kanske mest gråta.

Men kvar finns ändå detta: JÄVLAR vad livet är skört. Vi tror oss gå säkra, evigt unga. Men det är en illusion. Det här fysiska livet är som en spindelvävstunn hinna som så lätt brister, vi vet det, men vi känner det inte alltid. Så känn tacksamheten, över det som är just nu. Ta inte något för givet. Jag vet, jag kommer göra det igen, så klart. Men jag tror vi ska uppmana oss själva att så ofta som möjligt känna tacksamhet över allt det vi är och har, över de som vandrar med oss och bor i våra hjärtan.

1 person gillar det här inlägget.

Leave a Reply