Feed on
Posts
Comments
»

Spik i foten

Nej, rubriken stämmer inte helt och fullt, men det är ändå ett uttryck som poppar upp i mitt huvud när jag analyserar den senaste tidens händelser och mina reaktioner på dessa.

När Peter låg där i sin säng på intensiven, uppkopplad med slangar och sladdar, sönderstucken i armarna, kateter osv, utan att förstå ett ord av vad någon omkring honom sa, utan att heller kunna förmedla något av det han ville (efter många timmar förstod vi att han var törstig, han försökte i timmar få fram det men kom inte längre än: ”Jag behöver… jag behöver..”) då upplevde jag vad jag närmast kan beskriva som en tillfällig personlighetsklyvning.

Mitt logiska jag insåg vad det handlade om, hur allvarlig situationen var och gjorde sitt absolut bästa för att analysera, riskbedöma och utvärdera situationen. Jag gick in i ett slags krisläge där jag gjorde mitt yttersta för att hålla ihop, för att vara klar och kvick i huvudet och inte låta paniken få grepp om mig. Jag höll ihop inför vårdpersonalen, inför Peters mamma och framförallt inför Peter. Jag bollade intensivt differentialdiagnoser i huvudet och verbalt med läkarna på plats, ivrig att nå fram till det korrekta ställningstagande som skulle resultera i den bästa behandlingen, precis som om Peter vore min patient.
Samtidigt hörde jag inom mig min egen röst som skrek högt i ren panik, som pepprade fram frågor som: ”Vad händer om Peter aldrig pratar eller förstår tal igen? Vad får Idun då för pappa? Hur fungerar vi då som familj? Hur kommer vårt liv se ut?! FÖRLORAR jag honom nu?”. De panikslagna frågorna och funderingarna tryckte jag ihop inom mig till en liten, tätt packad boll, gav dem ingen plats där och då, för hade jag gjort det hade tyngden och rädslan i de tankarna plockat isär mig, defragmenterat mig till enbart en hög av panikslagna tankar, och inget mer. Så kändes det åtminstone då, överväldigande så.

Den natten, när jag låg i underslafen i anhörigrummet på intensiven, vaknade jag efter någon timmes orolig sömn, helt i dessa tankars grepp. Det var de mest fasansfulla timmar jag någonsin varit med om. En ångest som helt paralyserade mig, som gjorde mig helt oförmögen att väcka Helene som sov på överslafen, och som ju noggrannt hade instruerat mig att väcka henne om jag behövde prata. Men det gick inte. Istället tvingades jag (tvingade mig själv?) gå igenom vart och ett av de fasansfulla scenarior som rumlat runt i den lilla bollen av panik; ”Peter på vårdhem, Peter handikappad, oförmögen att kommunicera med Idun och mig, Peter död”. Jag vet inte hur länge jag låg där, helt paralyserad av de här tankarna, men det kändes som många timmar.

När jag vaknade på morgonen tassade jag direkt in till Peter som sov gott. När jag la handen på hans arm vaknade han. Jag sa ”Hej.” och han svarade ”Hej älskling.” En sten stor som Mexiko föll från mitt hjärta. 
Efter det förbättrades han stadigt och är ju nu helt återställd. Samma gamla vanliga Peter som njuter av regndroppar mot plåttak, snett solljus mellan trädstammar och kött och potatis med brunsås. Vackra, underbara Peter.

Som jag får fortsätta leva med. Som får fortsätta vara Iduns pappa.

Och här skulle man ju kunna tro att det var slut på ångest, att endast lättnad skulle återstå. Endast tacksamhet över den ofantliga tur, den andra chans som vi har fått.
Men så enkelt var det inte, visade det sig. Sen de där dagarna mår jag lite si och så. Ibland ren och skär lycka över att vi får fortsätta leva tillsammans, vi som valt varandra. Ibland helt irrationell rädsla, en känsla av att det kan vara sista gången jag ser honom, när han går ner till butiken för att handla mjölk. En oro att faktiskt förlora honom som jag ju inser är ologisk, nu är den akuta faran över, men känslan finns där ändå.

Jag tror helt enkelt den där hårt sammanpressade bollen av panik kräver sin rätt. Den smälte inte bort i solskenet som jag trodde den skulle göra. Den kräver att bli ältad, upplevd. Så det gör jag. Jag känner och jag grinar, och jag överdoserar kroppskontakt, sitter som klistrad invid Peter i soffan när tillfälle ges.

Och jag har fantastiska vänner som finns för mig, som ser mig när jag är liten och ynklig, och gläds med mig, med oss, när glädjen spricker ut, som den gör från stund till stund. Ett underligt blandlandskap av högsta glädje och djupaste skräck lever jag i just nu. Men jag försöker vila i att jag tror att det är en tid av terapi, av att landa känslomässigt i det som hänt. Att formulera det i ord är ytterligare ett sätt att vända och vrida på det som hänt, att göra det tydligt inför mig själv.
Och jag försöker ta emot stöd och hjälp från alla fina vänner som så gärna hjälper till på alla möjliga vis, fast jag är en riktig ”Spik i foten”- typ av människa.

Idag är en bra dag.
En dag med mjukt sommarregn och varm choklad. Jag ska köpa nya gummistövlar på väg hem från jobbet och hoppa i vattenpölar med Idun efter dagis, sen ska vi allihopa hem till farmor och baka pizza, familjemys med Peter, Kerstin (=farmor) och Idun.

Kolla där. Jag vet att bilden är gammal, han är hemma från sjukhuset nu. Går hemma klädd i sina vanliga baggy brallor och t-shirt, kämpar mot röksuget.

Jäklar vad jag älskar den mannen. Det pirrar till i hela mig när jag tänker på honom. På att vi två är ett ”VI”, om du förstår vad jag menar.. Min vackra man.

3 personer gillar det här inlägget.

4 Responses to “Spik i foten”

  1. Carro skriver:

    Fan. Det är nog det bästa ord jag kan komma på just nu… När jag tänker på vad som kunde ha hänt och hur det faktiskt har påverkat er även med en lycklig utgång, då kan jag bara säga fan. Fan för allt, både bra och dåligt. Fan vad skönt att allt ändå gick bra! Fan för att det hände från början. Fan att man inte kan styra ödet eller vrida tillbaka tiden. Fan vad jag tycker om er!!
    Kramar i massor!

  2. Jivan skriver:

    Underbara vackra kloka fina Eva
    Vilken gåva att Peter har just dig – att han har valt dig och att du har valt honom.
    Vad fantastiskt att få känna er kärlek, så här lite på avstånd…
    Du beskriver så vackert och naket dina känslor av alla det slag – från djupaste mörker till ljusaste glittrande lycka.
    Vad kan jag, någon, säga?
    Vad kan du behöva av just mig?
    Vad kan jag lägga till, dra ifrån, dela, ge, hålla, bära åt dig och er?
    Jag kan ge min närvaro, även om den ofta är på avstånd, Jag kan ge min kärlek och sända den tvärsöver jorden och rakti igenom om det skulle behövas.
    Jag kan krama, hålla, vyssja dig om du behöver – det är faktiskt ”bara” att ringa…
    Jag kan ha min telefon på dygnet runt och finnas här som en röst i natten.
    Du kan alltid hålla min hand, i ditt mörkaste mörker finns jag här, i skräcken, i ångesten, i det okontrollerade tomma mörkret – finns jag. Jag står ut med sånt. Jag kan älska trots att smärtan drar sönder och skriker.
    Du ska alltid veta att du kan ta mitt mod och äga det, du kan ta min kärlek och fylla ditt hjärta till bristningsgränsen, du kan ta min själ och få kontakt med din egen…
    Kärlek är det enda som jag känner när jag tänker på dig – och så har det alltid varit.
    Älskade syster, min namne… EVA – livgivande modergudinna.

    • eva skriver:

      Finaste Jivan, TACK för ditt underbara inlägg på bloggen!

      Jag känner mig välsignad som har så fantastiska vänner, RIKTIGA vänner som finns där när det stormar eller är stiltje på vattnet. Bara att veta att du och många fler finns bara ett telefonsamtal bort gör tyngden av allt lättare att bära, känslorna lättare att ta emot.
      Jag tror vi börjar landa i det som hänt, på riktigt nu. Börjar känna mig mer som jag, grundad i mig.

Leave a Reply