Feed on
Posts
Comments

De förbannade kalorierna

Jag vet att jag kanske upprepar mig om det här ämnet, men jag tycker att det här är så förtvivlat svårt.

Sedan Peter fick sin stroke har han ju lagt om livet och i detta ingår träning och bättre mat. Just nu räknar han kalorier, och planerar att göra så fram till årsskiftet ungefär. Hitills har han gått ner 6 kg, och det är ju strålande. Jag hejjar på hans ansträningar.  

Men för ett par dagar pratade vi om det här, och hur det kan tänkas påverka Idun. Han menar på att om man går ner i vikt på ett vettigt sätt, av hälsoskäl och utan neurotiska, skuldbeläggande inslag, så påverkas nog inte Idun och hennes tankar kring mat, kropp, ätande ett dugg. Kanske är hon till och med för liten för att ens förstå eller minnas vad det var pappa gjorde det där halvåret när hon var så liten. Hon är faktiskt bara tre år och några månader.
Han har säkert rätt.

Men jag skulle önska att hon slapp ens höra ordet kalorier innan näringsläran tar upp det i skolan. Osannolikt, jag vet.
Jag blir alldeles iskall inuti och LIVRÄDD när jag hör talas om femåringar som kommer hem och säger att de vill banta. Vill väga mindre.
Det är en sån galen och sjuk värld vi lever i. När till och med små barn påverkas av ett utseendeideal som är helt barockt.
Ordvalet är medvetet. När jag var liten fick jag höra om kvinnoidealet på korsetternas tid, när kvinnor skulle vara bleka, hårt snörda med getingmidja och gärna svimma lite till höger och vänster så de chevareleska gentlemännen till karlar fick känns sig som det starka könet riktigt ordentligt. De som hade råd och vågade kunde till och med operera bort de nedersta revbenen för att kunna snöra åt korsetten ännu ett par snäpp.
Känns inte alls så absurt och avlägset idag, eller hur?

Edwardiansk korsett, bildkälla Wikipedia.

Jag skulle önska att Idun och alla barn får växa upp med att man äter när man är hungrig, man äter mat för att den är god, man tycker om sin kropp - ja, älskar den för allt härligt den kan göra, leka, klättra, springa, mysa, klappa, osv. Sex är också en ytterligt härlig sak man kan använda kroppen till, men som kanske kommer lite senare.

Den här omedelbara, okomplicerade relationen till maten och kroppen har Idun idag, och jag önskar att hon fick ha den kvar så länge det bara är möjligt. För jag vet hur hårt samhällets tryck i media, kompistryck, oförsiktiga kommentarer kommer pressa under uppväxttiden. Då när man är så mjuk och formbar, så oändligt angelägen om att hitta sin plats, sig själv, att man mer än gärna lägger sig platt på marken inför vem som helst som godkänner och ger en sitt gillande. Åtminstone fungerade jag så under några jobbiga, jobbiga år. Konsekvenserna arbetar jag med än idag. 

Peter tror att ett kärleksfullt och tryggt hem kommer ge henne tillräcklig styrka att bevara sig själv, sin kärna av självkänsla, trots all den press utifrån hon kommer få uppleva. Själv vill jag ibland låta henne växa upp avlägset från denna twistade, sjuka västvärld, men jag tror inte heller att lösningen är isolering.

Jag hoppas innerligt att Peter har rätt.

 

4 personer gillar det här inlägget.

Leave a Reply