Feed on
Posts
Comments

Livet hinner ifatt

Jag är trettiofem år. Det är inte på något sätt lastgammalt men ändå känns det som om tiden håller på att hinna ifatt mig. Och inte bara mig utan många runt omkring oss råkar ut för sånt man tänker ”det händer inte mig” om.

Peter fick en stroke i våras. 35 år gammal.
En vän till mig kämpar med cellförändringar och den oro för cancer som det oundvikligen för med sig.
En annan vän har drabbats av två livshotande infektioner med multiorgansvikt som krävt intensivvård – inom loppet av en månad.
Ingen av de här människorna är äldre än Peter och jag.

Och nu dras jag in i den utredningsgång som de där förbannade cellförändringarna innebär.

Cancer? Antagligen inte. Fast jag har ingen aning just nu. Det blir provtagning, biopsier, väntan och sen besked.

Utan att ens ha börjat använda rynkkräm undrar jag hur långt mitt liv kommer att bli. Om vi kan få ett till barn, eller om den tiden också är förbi.
Låter det melodramatiskt? Det får det i så fall göra.
Att få beskedet att man har ett eventuellt förstadium till cancer i underlivet rör upp en hel del tankar i huvudet.
Jag har fått det mycket välmenande rådet att inte måla fan på väggen. Jag är inte heller den typen, inte det minsta hypokondrisk. Men minsta lilla presumtiva hot mot min framtid som Iduns mamma får mitt inre att stegra sig upp som en rasande tiger. Jag vet inte om det kommer bli en kamp, vad som kommer krävas av mig, men jag vet redan nu att om det krävs, kommer jag att kämpa till sista blodsdroppen. Inte nödvändigtvis för att själv få leva ett långt liv, utan för att få fortsätta vara Iduns mamma, finnas för henne så länge hon fortfarande behöver mig. Antagligen och förhoppningsvis kommer det inte att behövas.

Jag har funderat mycket på huruvida jag ska skriva om detta ämne på bloggen. Och kommit fram till att jag gör det, skriver om det alltså. För den här bloggen är mina tankar, mina känslor, och jag märker att när jag upplever att jag inte kan skriva fritt hämmar det mig. Det blir alldeles tyst i mitt huvud. Okreativt tyst. Jag vill inte ha det så. Här skriver jag det jag vill, och den som läser får själv ansvara för eventuella reaktioner.

Visst är det lite som att livet pockar på uppmärksamhet och uppskattning just nu?

2 personer gillar det här inlägget.

7 Responses to “Livet hinner ifatt”

  1. Elin skriver:

    Älskling…

  2. Lisa skriver:

    Eva,
    sänder örnstyrka, varma vindar och bottenlös kärlek till dig. Blir onekligen orolig och ledsen av vad du skriver, känns dock hoppingivande med tidig upptäckt och hoppas verkligen att det här är en våg vi alla med dig rider ut utan större svårigheter. KÄRLEK!

    • eva skriver:

      Älskade Lisa.
      Vill verkligen inte göra dig orolig och ledsen. Det är ju säkert inget allvarligt.
      Jag känner mig på djupet välsignad med goda vänner omkring mig.
      Kärlek till dig, ända där i långtbortistan.

  3. Lisa skriver:

    Älskade Evaguld.
    Långtbortistan ekar värme, bokstavlig yttre och inre.
    Beundrar ditt språk och din styrka.
    Vi ses snart, längtar till den kramen i post-adventsljus- men fortfarande kardemummakakstider.
    Mango.
    lisa

Leave a Reply