Feed on
Posts
Comments

Salongsberusade funderingar

På väg hem från luciafika hos en AT-kollega.
Jag är salongsberusad. Julmat, hemkokt glögg och samtal om den blomstrande framtid som nu är vår.
Och jag är ny-koniserad. Är det ens ett ord? Det är det inte, men jaja..
Liten, liten operation pga cellförändringar som kan bli cancer. Det är absurt alltihopa. Overkligt, men en del av overklighetskänslan kommer från de tre glas vin och den starka glögg jag har druckit ikväll, jag vet det. Och jag tänker att det kanske är just bara nu som jag orkar se absurditeten. Min otvungna glädje och uppsluppenhet när jag kanske egentligen borde vara nedbruten av oro? Borde, egentligen? Vem mäter jag mig med? En inbillad massa? ”Alla andra”? Borde jag verkligen oroa mig? Oro är en onödig känsla, helt utan hjälpsam funktion, tänker jag ofta.

Jag gick utan att ta farväl, men kramade värden två gånger. Innerligt.
I trapphuset sprickor i golvets marmor, jag noterar dem, men vet inte varför det roar mig.
Går i snömodd mot tunnelbanestationen. Undrar om det syns hur många glas vin jag har druckit? Oroar mig ändå inte, halkar fram över trottoaren i midvintermörkret.
Blodet rinner mellan benen och detta vet jag om mig själv: jag blöder lätt och mycket. Jag får se upp med det.

Hör en kvinna på gatan säga till en man: ”du måste berätta sanningen för mig”. Och känner tacksamhet över att jag får åka hem och lägga mig. Jag är gammal nog att inte förklara mig, inte ursäkta. Inte heller avkräva förklaring. Jag är den jag är och jag har gjort mina val. Och jag är tacksam. Tacksam över mitt liv och de som finns i det.
Tacksam på fyllan, är det bra eller patetiskt? Jag tror bra, om det känns bra även i nyktert tillstånd.
På perrongen håller jag på att ta tunnelbanan åt fel håll, eller nej, det gör jag inte, men det känns som om den borde gå åt andra hållet. Jag följer skyltarna, fast det känns fel. Så känns det ofta när jag är nykter också, just i tunnelbanan, så jag har lärt mig att bortse från magkänslan, just i tunnelbanan. Aldrig annars.
Gamla stan, här börjar det kännas rätt igen.

Hemma bäddar jag ner mig i Iduns säng och njuter av hennes lilla, varma kropp mot min rygg, känner en liten bubbla av kärlek brista i mitt hjärta när hon i sömnen vänder sig mot mig och lägger sig tätt, tätt intill.

2 personer gillar det här inlägget.

2 Responses to “Salongsberusade funderingar”

  1. Lisa skriver:

    Eva. Du skriver salong och jag älskar ditt språk. Ditt språk, ditt öga, ditt öra, dig.

Leave a Reply