Feed on
Posts
Comments

Vad händer?

Ja det kan man fråga sig.

Nu var det riktigt länge sen jag skrev här. Och jag har funderat mycket på hur jag ska fortsätta skriva här. I vilken form, för vilka, på vilket sätt?

Det har hänt mycket i mig under den här tiden av tystnad. Jag har insett att det ligger kraftigt ätstörda tankar i mitt huvud, som på lur. Som jag har kämpat för att få dem att tystna. Och jag trodde nog att jag hade lyckats mota undan dem helt och hållet. Men tji fick jag. De är tillbaka med full kraft sedan en tid tillbaka och nu får jag hantera dem så gott jag kan. Vad som triggade detta vill jag inte gå in på här. Men som för de flesta av oss med en osund relation till mat började detta i tonåren under de där känsliga åren när man på riktigt börjar fundera på vem man är, och vem man vill vara. Men fanfanfanfanfaaan, jag vill ju vara sund och glad i min relation till mat!

Jag vill vara alldeles extremt tydlig och påpeka att jag inte alls är vare sig anorektiker eller bulimiker. Det har aldrig gått så långt för min del och det ska det inte heller någonsin få göra. Om inte för min skull så för Iduns.

Med Peters och några nära vänners hjälp har den här situationen gått från hela havet stormar till diskreta krusningar på ytan. Men ätstörningsdemonens röst är mer lockande än man kan föreställa sig om man aldrig har hört den viska (eller vråla för den delen) i sitt eget huvud. Rakt av destruktiva lösningar som att svälta sig eller fasta under långa perioder kan kännas som det enda rätta och tankar som ”om jag kommer undan med..” snurrar runt i huvudet.

Jag trodde jag hade kommit så långt, men det är bara att börja om från ruta ett.
Jag vill inte komma undan med att inte äta, jag vill inte gå åt det sjuka hållet. Jag vill välja friskt och balanserat och framförallt vill jag (om det är möjligt) bevara Iduns naturliga känsla för mat.

”Jag vill bara äta god mat, mamma”.

4 personer gillar det här inlägget.

4 Responses to “Vad händer?”

  1. Lisa skriver:

    Magnoliablomma du

    du vet hur jag tycker att du är raktigenom fantastisk. hoppas att du tycker det med mer ofta än inte. du vet hur jag vill ta dina demoner, vrida runt deras arma vrålhalsar och slänga dem djupt i det iskalla havet där de kan frysa och försvinna för evigt. allra helst att du vrider och slungar iväg förstås, men du vet att mina krafter står till förfogande om du vill ha släng-hjälp. så mycket som jag litar till din stjärnklara självinsikt och strålande formuleringsförmåga, tvivlar jag på att du är verkligen är tillbaka på ruta ett. låter mer som ruta 2 1/2, eller kanske 3 och 3/4.. jag tror att du kan hoppa hela hagen till njutning och balans. det är du värd, mer än det andra. Iduns klockrena ekar, där ser man vad kardemummamammor och kumminbarn kan kombineras till :)

    • eva skriver:

      Ojoj Lisa. Ordmagiska människa. Förtrollande varelse.

      Du har rätt – inte ruta ett, men jobbigt välbekant.
      Jag tar tacksamt emot hjälp att vrida om de där vrålhalsarna, för de är efterhängsna och fattar definitivt inte en fin vink.
      Men jag gör mitt absolut bästa. Och ibland tänker jag till och med tanken att, kanske behöver jag inte ens ändra på ett enda dugg. Bara vara som jag är, utan att tappa några kilon eller trimma några muskler. En lite läskig – och samtidigt berusande och befriande tanke.

      Kärlek och iskristaller.

  2. Lisa skriver:

    Berusande och befriande rätt! Du bara som du är är inte bara, det är det bästa. Vi är många som älskar dig vackra magiska riktiga. jag tar härmed högtidligen och vrider om en usling till vrålhals i denna stund och genom hårt sammanbitna tänder spottar ut den i kloaksystem som för ut den i oceanernas oändlighet. där kan den hitta bättre sällskap, tillexempel i ett dött korallrev. mörkt. ja. men – voila – en självkritisk demon ur vägen.

    • eva skriver:

      Älskade Lisa.
      Den här kommentaren fick mig att skratta högt och lyckligt. TACK för din hjälp att vrida om vrålhalsarna! Med vänner som dig behöver jag inte vara rädd för nånting. <3

Leave a Reply