Feed on
Posts
Comments

Hembesök hos 97-årig dam. Läkemedelsgenomgång.

Hon möter oss i den trånga hallen, böjd över rollatorn. Tunn som en fågelunge. Hälsar oss välkomna.
Vi pratar om läkemedel, verkning och biverkning, maten och vikten (36 kilo, berättar hon).
Under samtalet betraktar jag henne, den tunna lilla kroppen, krum och böjd. Välordnat vitt hår, glasögon, ett vänligt ansikte.
Min blick sveper över hennes prydliga lägenhet, ljuset silar in genom vita gardiner. 60-talsmöbler, på byrån ett fotografi av den bortgångne maken, svartvitt. Han blickar ut ur ramen med myndig blick och mustasch, en kraftkarl då bilden togs. Foton i färg på barn och barnbarn. Röllakansmatta på golvet. I bokhyllan ser jag ”Flora i Färg”, ”Svenska fåglar”, och två biblar. På soffbordet i graverad glasskål finns hårda godisar. Precis som min framor alltid hade.

Och jag fastnar i det existentiella.

Mitt i samtal om läkemedel och biverkningar (”Nej, den tabletten tar jag inte för den ställer till det så för mig, på ett själsligt plan, förstår du?”) kan jag inte låta bli att fundera över hur livet ter sig vid 97 års ålder, när kroppen är tunn till bristningsgränsen, andningen krånglar och det korta besöket från vårdcentralen är en viktig social begivenhet. Jag tar inte för givet att hennes liv är eländigt, även om det säkert inbegriper en stor dos ensamhet och saknad.
Hur ofta kommer hon ut, frågar vi. En gång i veckan med hjälp av hemtjänspersonal, svarar hon, mer orkar hon inte.

Vad tänker hon på? Vad är viktigt för henne? Hon påtalar att hon har berättat för distriktssköterskan som kommer och lägger om såret på hennes underben, att hon nog bara har ett år kvar. Sköterskan skrattar bort uttalandet, men jag undrar om denna åldriga dam inte har rätt ändå. Hon sitter framför oss som en skugga av vad hon tidigare har varit, håret vitt och flödande över axlarna, men avmagrad och tärd av många års sjukdom.

”Jag börjar bli uråldrig nu”. Det har hon ju rätt i.

Och jag undrar om hon önskar döden, om den är välkommen som en efterlängtad vila. Att få slippa den här kroppen där andningen hela tiden är för kort, för lite. Ryggen som värker och benen med sin tunna hud. Och så denna ensamhet.
Eller kanske njuter hon av det sneda solljuset som strilar in genom hennes gardiner, kastar bröd till fåglarna från sin franska balkong och ler åt deras ivriga pickande. Kanske försjunker hon i korsordet som ligger på köksbordet, och finner förströelse i sånt hon fortfarande orkar med.

Kan vi människor någonsin acceptera och komma till ro med åldrandet, och den obönhörliga och fortgående och slutligen utlimata förlust det innebär? Jag tror att vi generellt, som ras sett, är rätt dåliga på det. Vi är självgoda och ofta på jakt efter snabba belöningar. Men undantag finns. Själv har jag knappt påbörjat den resan.

1 person gillar det här inlägget.

Leave a Reply