Feed on
Posts
Comments

Okej. Livet har varit lite för intensivt den senaste tiden för att ron ska infinna sig, den att sätta sig ner och redigera bilder och lägga upp dem på bloggen.

Det har varit mäklarkontakter och jobbkontakter och röjning av lägenhet (och är det inte fantastiskt hur lite hederlig röjning kan få lägenheten att nästan klogga igen av allt skräp man nu har dragit fram ur mörka vrår? som man hade glömt att man ens hade?) och jag vet inte allt.
Jo! Idun ska fylla år också. Och kalas på det (precis här kom jag på att vi ju måste bjuda Rut också. Sagt och gjort, Rut är inbjuden).

Men jag vill ju berätta om Gotland, om rakukeramiken, elden, naturen, hantverket och GLÄDJEN. Jag har nog faktiskt inte haft såhär kul på år och dag. Jag överdriver inte nu. ÅR OCH DAG.

Vi kom till ön, till Visby som är en magisk stad i alla ljus. Jivan passade in perfekt med sin gyllene vackra svepande kjol och långa kappa. Som sprungen ur murens högtidsperiod.

Vi åkte nästan direkt till mästaren. Det kan låta melodramatiskt, men det är precis vad han är. En man som sedan tidiga tjugo år-nånting ägnat sig helhjärtat till keramiken och elden. Så blir man en mästare. Här en kruka i tekniken ”Matt copper”.
Jag finner den obeskrivligt vacker.

I hans galleri kan jag vandra i timmar och ändå vid varje nytt varv upptäcka något nytt. Detaljer och nyanser, perfektion i det som är sprucket. Skönhet i allt.

Jag tappar andan, hänförs.

Ser ni rikedomen? Det är klart ni gör. Ni är ju inte blinda.

Den förföriskt lilarosa färgen får man fram i ”tunnbränning”.

Första kvällen laddade vi en sågspånsbränning.

Packade ugnen full och tände på. Betraktade lågorna i grönt och rött som slickade ugnsväggarna.

La locket på.

Och njöt av solnedgången.

Morgonen därpå ser det ut som en brandolycka alltihopa.

Men så halar vi upp våra små skönheter, som kanske inte såg så mycket ut för världen ut först..

Men sen! Efter lite vax och polering.

Sen rullade det bara på. Vi glaserade och brände och fick ha fantastiska rymdutstyrslar på oss.

Jag med!

Väntar vid ugnen. Jag tycker att jag ser ut som en stabbig liten shetlandsponny på den här bilden och trots det och just därför gillar jag den. Jag vill ju gärna se lång och slank ut men egentligen lurar jag ju ingen alls utom mig själv vid enstaka tillfällen.


Precis såhär vackert väder var det hela tiden och jag brände mig lite i ansiktet.


Vår på riktigt.

Ur ugnarna och sågspånet föddes pjäs efter pjäs, den ena vackrare än den andra. Denna glasyr kallar Dan ”Mother of pearl”.

Ugnsgudinnan, the kiln diety övervakde vårt arbete i lugn kontemplation.


Denna lilla sklönhet bor numera i England.

Och en annan..

En av mina personliga favoriter. Med lock från mästaren.

Vi tog korta pauser också, för mat, kaffe och utsikt.

Det är ju nästan inte fult nånstans på Gotland..

Jag menar, fjolårsgräs liksom. Hur fint brukar det va?

Eller en död tistel?

En av mina vackraste krukor.

Teskålar i typiskt raku-utförande.

Min sista och största pjäs, glöder i ugnen. Över tusen grader.

Antänder genast sågspånet när den lyfts ut ur ugnen.

Och flammar i metalliska färger när den har svalnat. En spricka lagas med guld.

På vägen till färjan den sista dagen stannade vi vid prästänget i Kräklingbo och plockade varsin påse med ramslöksblad.Lyxigt så det förslår.

Jag ville inte åka hem. INTENSIVT ville jag inte åka hem. Jag ville mycket hellre att Peter skulle ta med sig Idun och Tintin, packa en väska med kläder och ta båten till ön. Det känns fortfarande som en mycket bättre idé än att slita med visning och föräljning av lägenhet och jobba vidare här i stan och skriva AT-tenta och jag vet inte allt vad dumheter som är på gång.
Näe, men allvarligt talat. Mitt hjärta bor på den ön och det har nog alltid gjort det.

3 personer gillar det här inlägget.

Leave a Reply