Feed on
Posts
Comments

Vad hände med bloggen?

Ja det kan man verkligen fråga sig.

Jag är lite för upptagen med att leva det här livet just nu, och jag tror att det är en bra sak.

Det är så osannolikt vackert nu så det är inte klokt. Försommaren i sitt ljusgrönaste flor, med syrener och knoppande pioner och jag vet inte allt. Det är overkligt lyxigt att få ta små rundor i trädgården varje dag och upptäcka nya knoppar som spricker upp, inspektera grönsaksodlingen, njuta av vattendroppar som skimrande pärlor på kålbladen. Att få se denna trädgård vakna till liv och blomstra ut i försommargrönska är en sann lycka. Vissa sorters lycka kan man faktiskt köpa för pengar, får jag konstatera. Det hade så klart varit bra med några illustrativa bilder på allt det vackra, men jag orkar inte ta tag i det nu, sent en tisdagskväll. Bilder finns i överflöd på instagram..

Jag saknar hur som helst skrivandet. Att låta tankarna rinna ut genom fingrarna, ner i tangentbordet och sammansmälta till en text, som förhoppningsvis beskriver en del av min dag, någon känsla eller en fundering värd att sättas på pränt.

Det är mycket som faller på plats just nu. Att landa här där vi lever, få vara nära hav och himmel. Känna gräset under fötterna. För varje månad komma in i arbetet mer och mer och känna att här trivs jag, här kan jag vara länge, länge. Och att jag klarar detta, det som jag från början upplevde som orimligt stressigt och tidspressat. Nu flyter dagarna på. Jag gör lika mycket nu som då, kanske mer men kanske på ett smartare sätt. Jag kan prata barnbarn med mina patienter och skratta gott åt deras anekdoter utan att känna stressen lura bakom ryggen på mig.
Demonerna finns kvar, de tog jag ju med mig, oundvikligen. Men jag är på rätt väg även där, tror jag.

Det är ett gott liv, vårt liv på landet. Det är morgondimma över gräset med en rykande kopp kaffe i handen, det är vila i skuggan av de enorma almarna en svettigt varm dag. Det är timmar med gräsklipparen för att korta ner gräset och det är funderingar kring hur vi värmer upp det här stora huset utan att gå bankrupta på kuppen. Det är en salig blandning men det är helt och fullt det liv vi längtade efter och valde. Jag är så oändligt lycklig och tacksam att vi faktiskt tog det här steget.

Jag har kommit igång odlingen nu. Fått hjälp av bonden som bor nära oss att plöja upp en del av gräsmattan (kan bara tänka mig hur snacket går i gårdarna runt omkring: ”Jo, men det är nollåttor som ha flyttat in, och kan du tänke daj, di ha plöjt opp halve gräsmattan!”) och sen har jag handgrävt upp plätt för plätt, gödslat med brunnen hästgödsel (vi fick ett flak av en annan granne) och satt potatis, bondbönor, sockerärtor, kålrot, gul lök, bönor av olika slag, majs, sallad, roman, plock och ruccola, mangold, grönkål, savoykål, palmkål, rotselleri, jordgubbar. Ja, jag glömmer säkert en hel del. I ett litet plastväxthus (400 kr på Jula, rekommenderas) står tomatplantor, zucchini, pumpa, butternut, vattenmelon, honungsmelon.

Det är en sån tillfredställelse att se det man sått spira och sen plantera ut det i jorden. Så plantorna växa till sig till knubbiga, starka grödor. Odla egen mat, that’s the shit!

Tja, typ så ser vårt liv på landet ut.

1 person gillar det här inlägget.

Leave a Reply