Feed on
Posts
Comments

Min resa

Jo, det var ju det här med ätstörningar.

Jag har lovat att berätta. Inte lovat någon personligen, men ändå.

Och jag kan redan från början varna för tidernas längsta blogginlägg, men det är å andra sidan inte obligatorisk läsning..

För jag tror att det enda vägen framåt, för alla som kämpar med sin självbild (läs: alla kvinnor i västvärlden och en hel del fler), att öka medvetenheten om hur hårt vi pressar oss själva i detta.
Hur vi redan från barnsben underkänner våra kroppar och försöker på alla sätt att omforma och förminska oss för att passa in i en norm som för de allra flesta är omöjlig att få plats i. Och vi mörkar, och gör vårt allra bästa för att verka så sunda och friska som möjligt, när vi i själva verket skiter i hälsan (som vi tar för given) och bara vill bli SMALA.

Det är inte utan att darra lite på manschetten jag skriver det här, för nu kommer jag att dela med mig av sådant som jag hittills bara berättat för min man och min närmaste vän.
Två personer i hela världen vet om det som jag nu delar med alla, med vem som helst som vill läsa.
Jag kommer på eget initiativ krossa illusionen av mig själv som så himla självsäker och stark, och det är en illusion som jag ju ändå gillar, missförstå mig rätt.
Trots att det är skrämmande väljer jag att dela med mig av det här eftersom jag tror att det är så helt avgörande att vi lägger ner fasaden inför varandra. Att vi vågar visa vad vi brottas med. Bara om vi erkänner våra svagheter kommer vi närmare varandra. Den putsade ytan håller oss isär, och förtrycker.

Utan att hänga ut någon kan jag säga att jag kommer från en evigt bantande familj. Olika dieter och fastekurer varvades.
Och jag minns tydligt när insikten slog ner i mig som en blixt, att man kunde ha en åsikt om hur kroppen, en värdering, utöver att den var bra att springa, cykla och leka med. Och att den värderingen  i mitt fall innebar att jag var för stor, klumpig, inte alls liten och söt som man skulle vara, helt klart inte godkänd. Jag kanske var 10-11 år.
Det var en brännande känsla av skam, som bosatte sig i mig då, och följde mig under många år. Nu har den flyttat ut sedan en tid tillbaka, vilket möjliggör det här inlägget.

Under högstadiet var jag övertygad om att jag hade ett arsle som en lagårdsdörr. I skolan rörde jag mig periodvis längs med väggarna, placerade mig strategiskt lutad mot element och väggar eftersom jag inte ville att någon skulle se mig rätt bakifrån.
Dieter som Scarsdales och hemmasnickrade Viktväktarvarianter (jag var ju för ung för the real deal, och dessutom inte överviktig överhuvudtaget) varvades med fasteperioder på upp till tre veckor då jag bara drack te, vatten och buljong. Ivrigt påhejad av människor omkring mig, som jag, när jag ser i backspegeln istället önskar hade hjälpt mig att få en balanserad och sund relation till mat.

Under mitt vuxna liv, efter gymnasiet och flytt hemifrån har vikten pendlat. Perioder då jag inte orkat bry mig och sakta klättrat upp i vikt har varvats med mer genomtänkta perioder av viktnedgång då jag tröttnat på att må dåligt över min kropp. Som det blir när vissa sorters mat är ”förbjuden” och ”dålig”. Restriktion i perioder och sen överätande när man till slut inte orkar hålla emot suget längre.
I den vevan nådde jag min absoluta bottennotering då ångesten över dylika kontrollförluster fick alternativet att spy upp middagen att framstå som en strålande idé. Inget jag gjorde dagligen, långtifrån, men trots det en tydlig gräns som passerades, längre och längre in i sjuka tankebanor kring mat.
När jag träffade Peter och till slut vågade berättade om det här lovade jag också honom att aldrig mera göra så. Ett löfte jag har hållit.

För några år sedan gick jag ner närmare 20 kg med viktväktarna, åt bra och tränade mycket. Kände mig för första gången sedan barndomen frisk och stark i min kropp. Trivdes i den.
En graviditets-viktresa upp och ner har också hunnits med. Men det var faktiskt inte förrän jag blev gravid med Idun som jag bestämde mig.

Bestämde mig för att inte föra vidare det destruktiva arv av självförakt och störda tankar kring mat som jag har ärvt. Att rensa ut inte bara eviga upp- och nedgångar i vikt och självförtroende, utan också varenda liten störd tanke, varje liten skuldkänsla som per automatik poppar upp när jag ätit sånt som någon gång registrerats som ”dåligt” eller ”förbjudet”.
För jag vill att Idun ska ha en stark och glad mamma, som äter mat utan nojjor och förbud.

Hon och alla små flickor som växer upp nu översvämmas ändå av helt vansinniga ideal, krav på sexighet och size zero. Hur ska de ha ens minsta chans att forma en stabil självbild om till och med mamma bekräftar det samhället påstår? Att du inte duger om du inte är lika liten och lätt som ett löv i vinden?

En förebild vill jag vara. Och då var det mycket som behövde förändras. Inte så mycket fysiskt, men desto mer i mitt huvud. Så jag började mycket aktivt att betrakta mina tankar, framförallt de där som går på autopilot. Som hackar och går på, fördömer och dikterar. Ställer upp regler och system, som jag underkänns om jag inte klarar att uppfylla.

Och vet ni, det går faktiskt alldeles utmärkt att ändra sina tankar. Säga åt dem att skärpa sig, eller varför inte helt enkelt dra åt helvete. De lyder inte på en gång, men allteftersom du håller fast vid din inställning så blir de där automatiska tankarna svagare och svagare, och glädjen över den friskare stämningen i huvudet växer i samma takt.

Jag kan nu med ärlighet säga att jag mår rätt bra med mig själv, jag har fortfarande en hel del att arbeta på men är på god väg.
Jag ska aldrig mera banta eller dieta, det är ett heligt löfte till mig själv sedan en tid tillbaka. Jag äter det jag vill, och mår mycket bra av det.
Visst finns det några graviditetskilon kvar, men de där sista får droppa av i den takt det blir. Och jag känner faktiskt ingen ångest över dem, vilket är en stor sak i sig.

En sak tror jag att jag kommer få bära med mig under resten av mitt liv.
En skada som inte verkar gå att reparera.

Trots att jag trivs med mig själv så VET jag inte hur jag ser ut.
Det låter kanske konstigt, men jag skulle inte kunna beskriva mig själv för en person som inte sett mig, just gällande kroppsstorleken. Visst kan jag rapa upp längd och vikt och färg på håret, men det är något med självbilden, som inte går att objektifiera.
Skulle jag säga överviktig? Stor? Normalbyggd? Grovhuggen? Mullig? Jag har faktiskt ingen aning.
Men det spelar inte hellre en så vidare avgörande roll. Det är tusen gånger viktigare att jag mår bra i mig själv och i min kropp. Trots det är det konstigt, som om jag strulat så mycket med självbilden så den har blivit ogreppbar för mig. Ah well.

Jag är oändligt tacksam för det lugn och den (relativa) visdom som kommit med åren. En känsla av att landa i mig själv, och få proportion på sakers värde. Kraftigt uppbackad av min fina, fina man, som aldrig uttryckt annat än beundran och andra positiva känslor för min kropp. Att välja rätt man eller kvinna, är också ett bra tips.

Har du läst ända hit lär du vara trött i ögonen. Det är jag med.

Nu ska jag äta lunch. =)

1 person gillar det här inlägget.

6 Responses to “Min resa”

  1. am skriver:

    Jag vet hur du ser ut – du är vacker som få.

    Tack för din berättelse. Kram

  2. Jivan skriver:

    Du modiga, kloka kvinna! Du blir klokare för var dag som går… Imponerande skribent dessutom…
    Jag delar på FB! ÄLSKAR DIG!!!!!!

    • eva skriver:

      Oh my..
      Så mycket klokare har jag nog inte blivit den senaste tiden, men kanske något mer verbal? =)

      Jag älskar dig också!

  3. Nathalie skriver:

    Modigt <3

  4. Linda skriver:

    Underbart! Tack för att jag fick ta del av din hemlighet.
    Tänkvärt och en massa humor … Dessutom så sant!
    Jag har två böcker på ingång som ska få bråttas med mitt samvete o förnuft …. Självkänslan oxå för den delen! Jag hoppas på resultat.
    Tack igen och stor kram

    • eva skriver:

      Jag tackar och bockar. Och stärks i min övertygelse att det är viktigt med öppenhet.

      Du har många timmars underbar läsning framför dig. Kommer garanterat röra vid din själ.

      Stor kram!

Leave a Reply