Feed on
Posts
Comments

Hur står det till?

Åh, jag har svårt att släppa det jag skrev om sist. Det extremt elaka inlägget på en blogg jag råkade ramla in på.

Jag vet ju med mig själv att det lätt smyger sig in fula, dömande tankar i mitt huvud de dagar jag själv ser en ful padda i spegeln. Jag tittar på folk i tunnelbanevagnen och tänker saker som:

-”Vafan glor du på? Du är inte så jävla snygg själv!”

eller

- ”Midjekort stentvättad jeansjacka med säckiga leopardtajts till, väldigt -80, hörru.”

Men varje gång det händer ringer ju varningsklockan i mitt huvud. Jag vill inte tänka så om andra människor. Jag vill inte behöva tänka så om andra människor. För det är ju bara när man själv känner sig mindervärdig på något sätt, tjock/ful/fet eller fel på annat sätt som man upplever det där behovet av att racka ner på andra. Det tror jag är rätt allmängiltigt.

Harmoniska, lyckliga dagar möter vi ju våra medmänniskor med ett glatt. öppet sinne. Förutsättningslöst, utan att behöva värdera eller ens etikettera folk.

Och de där fula, dömande tankar som kan poppa upp under mindre härliga dagar, de gör oss ju till mindre, fulare människor själva. Så jag försöker arbeta bort dem, försöker tänka om, säga till mig själv som jag skulle sagt åt ett litet barn som sagt nått elakt om ett annat barn.

För jag vill ju allteftersom tiden går bli visare, vackrare inuti och mer harmonisk. Och vägen dit går inte genom att försöka höja mig själv på andras bekostnad.

Men det finns alltså de som helt ohämmat låter de här tankarna breda ut sig i huvudet. Som till och med betraktar det hela som något positiv, som något att vara stolt över, för att man ”stått upp för sig själv”.

Jag tror det blir ett rätt tragiskt landskap i huvudet rätt fort om man resonerar så.

1 person gillar det här inlägget.

2 Responses to “Hur står det till?”

  1. Elin skriver:

    Du får inte göra slut med mig nu, men jag tänker jätte-onda saker om mina medmänniskor flera gånger om dagen.. Och det tänker jag dessutom fortsätta med. Oftast händer det när jag är på väg hem från jobbet och är trött. Då vill jag egentligen inte alls trängas med en massa okända människor på spårvagnen och centralstationen. De mest sinnessjukt elaka tankar dyker upp då, men jag låter det ske eftersom jag inte kan stoppa dem. Däremot skulle jag aldrig blogga om det eller vara stolt över de tankarna, det är ju inget jag står för. Jag kan inte vara snäll hela tiden, i alla fall inte inne i huvudet.

    Och om den där bloggmänniskan du skrev om tänker jag just nu nåt riktigt nasty…

    Fast allvarligt talat blir jag också ledsen och arg varje dag för att människor är så ohejdat elaka mot varandra. Det är bara att se sig om för att inse att människan är kapabel till mycket mer ont än gott. Jävla ledsamt…

    • eva skriver:

      Jag kommer aldrig göra slut med dig.
      Och jag tror ju i grund och botten att detta fenomen att nedvärdera och döma andra människor är något allmängiltigt. Vi människor behöver kategorisera och gruppera både andra människor och fenomen, gör vi inte det blir tillvaron svårgreppbar för oss.
      Men att se på detta som något man är stolt över, att man ”står upp för sig själv” genom att racka ner på andra, det är ju bara tragiskt, och inte alls det du och jag lägger in i begreppet.

Leave a Reply