Feed on
Posts
Comments

Insikten

Jag är en tung brödmissbrukare. Skratta du, men du ska få se.

Jag som alltid har sett min relation till framförallt bröd som varm och kärleksfull, ja rentav passionerad.

Men nu ser jag mycket tydligt, att den inte är helt sund. Jag ska förklara varför.

När jag äter bröd eller pasta får jag aldrig nog. Och då menar jag ALDRIG.
Jag kan äta tills jag mår illa av övermättnad, men ändå vill jag ha mer. Och det kvittar egentligen hur mycket eller lite jag äter av ljust ljust bröd eller pasta, oavsett mängd så väcks ett begär inom mig som får mig att under resten av dagen gå på födosök. Utan urskillning lassar jag in mackor, glass, godis, chips. Det behöver inte vara mer kolhydrater utan kroppen ropar bara efter MER, oavsett vad.

Bland vänner kan jag hålla tillbaka i större eller mindre utsträckning, beroende på hur avslappnad jag känner mig med just dessa människor, men det handlar ändå alltid om att hålla tillbaka för att inte överskrida det som anses socialt acceptabelt. Samma sak med godis. Det krävs för mig självövervinnelse för att inte länsa godisskålen på en kvart. Om du ser mig nonchalant ta en bit i halvtimmen kan du vara säker på att det där svala ointresset är spelat. Trots att jag ytterst sällan köper hem en godispåse. Suget väcks liksom inte vid endast anblicken, utan det är den där första biten som väcker behovet efter mer, mycket mer.

Jag tror att poletten riktigt ramlade ner när jag pratade med min bästa vän om detta för ett par dagar sen. Hon berättade då att hon i helgen smygätit pasta, alltså lagat ytterligare en middag när maken åkt hemifrån, inte för att hon var hungrig, utan bara sådär outsägligt sugen på pasta som man kan bli. Inte berättat detta för mannen eftersom hon skämdes för det, utan lagat maten, ätit och diskat. I smyg.
Då blev det så tydligt. För det kunde lika gärna varit jag.

Ännu tydligare blir det när jag jämför med de kliniska kriterier efter vilka man bedömer andra typer av beroenden. Se nedan:

Toleransökning – oh yes. Tre stora portioner pasta, så hungrig är ingen, egentligen.

Abstinens – Check.

Kontrollförlust, dricker mer eller under längre tid än vad som var avsett – ”Jag ska bara ta en rostmacka med marmelad och ost”. Yeah right.

Oförmåga att avstå – Nej tack, det är bra. …eller okej då, bring it on!

Varaktig önskan eller misslyckade försök att begränsa eller kontrollera bruket – Imorgon skärper jag mig, men tills dess passar jag på att njuta.

Tiden domineras av att använda, få tag i, eller återhämta sig – födosök enligt ovan.

Ge upp sociala aktiviteter – okej, riktigt så långt har det väl inte gått.

Fortsatt användande trots medvetenhet om skadliga effekter – check.

Och då ska ni veta att för att uppfylla kriterierna för diagnosen beroende, måste endast tre av ovanstående stämma under den senaste 12-månadersperioden.
Jag är alltså en tung missbrukare av vissa former av kolhydrater (ris och potatis triggar inte alls brödjäveln i mig på det här sättet lustigt nog) och jag kan inte fatta att jag inte sett det förrän nu.

När jag förra hösten gick ner några graviditetskilon medelst GI-metoden blev jag förvånad över hur jag plötsligt inte kände sug efter något längre, hur jag plötsligt var mätt och belåten, som det ju heter, efter varje måltid. Och vad är den gemensamma nämnaren här? Jo, att man utesluter snabba kolhydrater och ökar andelen protein och fett i kosten.

Så där har vi det, svart på vitt.

Brödet är inte min kompis.

Iallafall inte på det odelat positiva sätt som jag hittills inbillat mig.
Betyder detta att jag älskar bröd som en alkoholist älskar flaskan? Vilken skrämmande tanke..

Jag har inte riktigt beslutat mig för vilka konsekvenser denna nya insikt ska leda till, men definitivt någon typ av brödrestriktion.
Sorgligt är det, men samtidigt en lättnad, eftersom jag nu förstår att det där suget, som jag försökt kontrollera i större delen av mitt liv faktiskt inte beror på dålig karaktär, och att det kanske går att komma undan.

1 person gillar det här inlägget.

2 Responses to “Insikten”

  1. Kakis skriver:

    Brrrr, rysligt är det när man läser hur det överensstämmer med den medicinska definitionen på missbruk.. Sen vi pratade häromdagen (var det i söndags?) så har jag testat mig fram. Vad fungerar och vad fungerar inte? Det känns så tydligt när jag passerar gränsen och väcker ät-besten. Hittills så kan jag konstatera att jag ska låta bli pasta, samt inte äta något som innehåller mjöl till frukost, samt låta frukosten innehålla en del fett och protein så att jag bli mätt. Tänk så skönt det är när man förstår! Den ständiga viktnojan (varför går det inte att vara disciplinerad? Varför är det så motigt? Har jag dålig karaktär?) känns som bortblåst. Nu vet jag hur jag ska göra för att ha en inre balans och inte behöva kämpa så förbaskat mot mina begär.
    Puss!

    • eva skriver:

      Jag känner det också. Den sköna balansen som genast infinner sig när kosten består av större del protein och fett, och långsamma kolhydrater. Undrar också om det verkligen kan vara såhär enkelt? Minns ju att GI-perioden förra hösten avbröts till slut när brödsuget blev för starkt. Vi får väl se..

      Alltid bra att komma underfund med sig själv, hur man fungerar och vad man mår bäst av.

      Puss!

Leave a Reply