Feed on
Posts
Comments

Jomensåatteh..

Det börjar landa i mig nu.
Att vi faktiskt är på väg. Om precis två veckor flyttar vi till Gotland. Det här som vi har snackat om i flera år.
Jag tror nog de flesta av våra vänner blivit invaggade i en känsla av att vi snackar och snackar om de där Gotlandsplanerna men undrar om det nån gång blir av på riktigt, liksom?

Jomen det blir ju det. Nu är det på riktigt, och även om vi inte flyttar så himla långt, så kommer vi få en ny vardag där. En ny plats att bo, nya grannar, nytt jobb, ny förskola, nya människor att lära känna, nya vanor.

De senaste veckorna har jag kastats hit och dit i mina känslor.

Först EUFORIN: Jag kan inte FATTA att jag får bo i det där huset! Med en jättestor trädgård med rosor och träd och jag vet inte allt, där jag får ODLA hej vilt! OCh havet! Och jobbet, och.. och..

Sen oron: men fan, är det så klokt att flytta ifrån allt? Vänner, familj, nu har vi ingen som kan ta hand om Idun en kväll så Peter och jag får en egen kväll då och då.. Och kommer vi lära känna nya människor där eller blir vi 08:orna för alltid liksom? Och Idun ska byta dagis, tänk om hon saknar sina gamla kompisar jättemycket, och farmor? Det kanske inte var helt genomtänkt det här..

Men nu börjar jag landa i ett något nyktrare mellanläge (missförstå mig rätt, jag kommer få flera euforiska och oroliga utbrott framöver också) där jag ser att vi faktiskt gör detta stora, vi följer vår dröm. Och det kommer bli underbart. Och det kommer bli bakslag. Vi kommer att svära och gråta ibland och undra vad vi har gett oss in på, men också sitta med en kopp kaffe under valnötsträdet och känna frid i våra hjärtan. Vandra längs havet när solen går ner och känna, att det är ju HÄR vi vill vara.

Tags: , , , , , ,

Längtan

Jag längtar efter lera. Att få känna den kalla, fuktiga leran i mina händer. Jag tror det är ett hösttecken.

Jag längtar efter att träna. Tungt. Vilket känns som en nytändning. Bilden är från förra hösten.

Jag längtar efter havet. HAAAAAAAAVET. Tur att vi flyttar till det snart.

Jag längtar efter höstlöv och klar luft. Svampplockning och trädgårdspyssel.

Sen är jag stillsamt orolig för en massa saker också. Nära som kanske är sjuka, vänner som mår dåligt, hur det faktiskt ska bli att flytta från alla våra närmaste.

Men mest av allt är jag förväntansfull och längtande.

1 person gillar det här inlägget.

Tags: , , , , ,

Nojja

Kanske dags för lite oro också?

Fem veckor kvar tills flyttlasset går. Jag kan knappt vänta. Skulle vilja fast-forwarda till 3:e september, tömma lägenheten och ta färjan över till ön, flytta in i huset och bara känna efter. Gå genom huset och bara vara där. Packa upp lådor och möblera. Gräva ner pionerna i jorden, leka med Idun i trädgården och på kvällen ta en kopp te under valnötsträdet.

Samtidigt funderar jag ibland på om jag kanske lurat mig själv med idyllen. Storstadsbarnet som nu ska leva på landet. Inte i liten stad eller ens litet samhälle utan utanför litet samhälle. I ett hus vid en liten grusväg. De närmaste vännerna i Stockholm och Göteborg.
Kanske kommer jag få ett svårt anfall av lappsjuka redan efter en vecka i idyllen? Sakna alla så tårarna bränner bakom ögonlocken.

Vi får väl se. Vi gör det här nu.

Lever sommaridyllen året runt, med piskande höststormar och februarigegga. Det ska bli intressant. Kanske fantastiskt. Kanske blir vi överraskade.

Jag vet inte hur det kommer bli. Jag vet bara att vi skulle ångra oss resten av våra liv om vi inte gjorde detta.

2 personer gillar det här inlägget.

Tags: , , , ,

Allt faller på plats.

Precis så är det.

Med den här flytten upplever vi mer och mer att saker och ting faller på plats. All oro och funderingar kring hur det ska gå med allt praktiskt som behöver ordnas betas av och löser sig på så eleganta och smidiga sätt att jag knappt kan tro att det är sant. Man kanske inte ska ropa hej precis än, men just nu har jag inte något stort orosmoment kvar.

En sak vi har nojjat mycket över är själva flytten, hur stor bil behöver vi? Hur beräkna antalet kvm våra samlade pinaler kommer att ta upp?  Får vi med allt i en omgång eller behöver vi åka två gånger, med färja och allt?
När flytten går över halva Östersjön blir det betydligt krångligare att åka flera vändor..

Igår ringde de som säljer huset till oss och undrade om vi vill så att säga ”dela flyttfirma” med dem?
Det visade sig bara kosta ett par tusenlappar mer än om vi hade hyrt lastbil och kört själv.

För första gången i livet flyttar vi med flyttfirma. SÅ OTROLIGT LYXIGT.
Den tredje september kommer vi kunna äta frukost hemma, diska efter oss, titta på när flyttgubbarna packar ner våra saker i lådor och kånkar in dem i en jättelastbil. Sen sätter vi oss i bilen och kör till färjan, över vattnet som vanligt och kör till huset där vi får allt inburet i huset. Ingen oro, ingen stress med att lämna tillbaka lastbil eller ens behöva backa enormt åbäke med våra samlade ägodelar i.

LÄTTNADEN.

Tack, hela fina universum för att vi får vara burna genom den här processen.

1 person gillar det här inlägget.

Tags: , , ,

Fattar inte, fortfarande

 

Jag kan verkligen inte fatta, att vi kommer få bo i det här huset.

Jag menar, i Stockholm skulle vi eventuellt kunna köpa lite större lägenhet, men hus inom rimligt avstånd till arbete i stan, nej de summorna varken kan eller vill vi betala.
Och nära havet. Nej, det är ofattbart. Och jag undrar hur länge jag kommer att uppleva det som overkligt, när vi verkligen bor där alltså. Eller om man vänjer sig vid att bo på sin drömplats.

Sen funderar jag lite på hur tröttsamt det är för min omgivning att höra på mina euforiska litanior om egen trädgård och hus nära havet och ett liv i ett lugnare tempo. Jag menar, det måste väl finnas en gräns för hur jävla självgod och uppfylld av sin egen lycka man får vara, eller?
Eller kanske är det tvärtom, att alltför få gör verklighet av sina innersta livsdrömmar, och att jag därför är rädd att min egen lycka kan bli närmast provocerande för de runt omkring. Det är alltför lätt och tryggt att lunka på i upptrampade hjulspår. Man vet vad man har osv..

Men nu gör vi det här. Det får bära eller brista. Helst bära. Och jävlar vad ångestfylld och orolig jag har varit. Så vansinnigt rädd att vi inte skulle kunna ro detta i land. Alla lösa trådar som måste knytas ihop till ett fungerande nät, senast september. Men det verkar gå. Steg för steg har allt fallit på plats och nu gör vi det här.

Vi flyttar till det här vackra huset, som kostar som en medelstor tvåa i en av Stockholms förorter. För det får vi ett stort, vackert, gammalt hus, två gäststugor och en fantastisk trädgård. Nära havet, med utrymme för mig att utveckla mitt lerskapande och för Peter attt snickra, skriva ut i 3D, eller vad han vill. För Idun att leka, att vara i naturen, vid havet, plocka stenar på stranden och bara vara.

Åh, det låter som skryt. Jag hör ju det. Men det är verkligen inte det. Det är lycka. Och tacksamhet.

Jag kan inte fatta. Det är väl det som är temat här,  jag vill aldrig någonsin ta detta för givet.

3 personer gillar det här inlägget.

Tags: , ,

HUSET! VÅRT HUS!

Vi har köpt hus. Jag kan inte fatta det.

JAG - KAN - INTE - FATTA - DET.

Ett hus på Gotland. Ett kalkstenshus från år 1900. Sammanbyggt och ombyggt. Jag älskar det redan av hela mitt hjärta.

Vår plats på jorden.

 Det är så att jag knappt kan tro att det får gå såhär bra. Men fy vilken mental terror det är att buda på ett hus. Det vill jag ta mej faan aldrig mer gå igenom. Här vill jag bo tills jag dör.

Grinden. Jo jag veeet, att det är så pittoreskt så man kan dö.
Besiktningen visar säkert nån gigantisk vattenskada eller annat som kostar multum att åtgärda och kan väga upp all idyll (man får inte vara FÖR lycklig, tänker den lilla lutheranska djävulen på min axel, men tyst nu för faaan!).

Trädgården. Här ska jag gräva i jorden tills jag får nog. Tveksamt om det någonsin kommer hända. Får ni inte tag i mig framöver ligger jag med näsan i jorden och rumpan i vädret. Kom och hälsa på vettja!

Den där husväggen ska jag måla i höst. Jomensåatteh..

Jag vill flytta in nu. Snoka runt i varje buske och snår och sätta frön och plantera mina pioner.

Sätta upp en hängmatta mellan träden och titta på himmelen. Fika i trädgården.

Herregud! FIKA I TRÄDGÅRDEN! VI KOMMER KUNNA FIKA I TRÄDGÅRDEN! Nu smälte min hjärna precis och jag måste sätta mig ner och djupandas en stund.

1 person gillar det här inlägget.

Tags: , , ,

HUSET

Det finns ett hus jag vill ha mer än något annat. Jag vågar inte länka eller lägga ut bild eller ens berätta var det ligger (jo, det finns ju på ön så klart) för jag vågar inte jinxa detta. Det är säkert en massa andra människor som hemskt gärna vill tillbringa sina somrar i detta lantligt pittoreska hus.

Men JÄVLAR vad jag vill ha det huset!

Vi ska titta på det i helgen, fysiskt, in the flesh.
Och jag kan knappt tänka på annat.

Snälla, rara alla goda makter. Hjälp oss att få det där huset där jag kan leva med min familj, ÅRET RUNT, pyssla med rosorna, gräva mitt trädgådsland, springa min halvmil längs havet. SNÄLLA RARA.

2 personer gillar det här inlägget.

Tags: , ,

För faan.

Jag vill ha lägenheten såld och hus på Gotland inköpt. Vara klar på fastlandet och ha fått AT-tentan godkänd. Sett Idun leka med nya kompisar på ön. Promenera längs havet med höstvindar som tjuter i örat.
Det är så mycket oro inblandat i det här med att rycka upp sig själv och familj med rötterna och plantera om sig.
Och just nu är ju inget klappat och klart, förutom att jag har jobb i Visby från september. Det är snubblande nära och samtidigt alldeles för långt bort.  

Vi hänger i limbo med än så länge osåld lägenhet och i allra högsta grad oköpt hus. Ett av våra favorithus, som vi skulle ha tittat på i helgen, såldes mitt framför näsan på oss idag. Men jaja, vi har fler hus att titta på och blir det inget hus så blir det lägenhet. På något sätt löser det sig och vi kommer inte bo i vår flyttbil på Visbys gator. Såvida inte banktjänstemannen hånskrattar oss i ansiktet när vi träffas för att prata lån. Den som lever får se, säger jag.

Jag är bara så extremt dålig på att inte ha allt ordnat. Otrygghet är inte min grej, kan man säga.
Vill veta NU hur allt ska bli.
Kommer vi träffa snälla människor? Kommer Idun trivas på sitt nya dagis? Och vilket dagis kommer det bli? Var kommer vi att bo?

Gotland, kommer du vara snäll mot oss? Vi behöver det.

Tags: , , ,

Kvinnokroppen

Trots att det är tyst här på bloggen (pga extrem överbelastning, men det är mitt/vårt eget fel) så följer jag faktiskt med i alla fall lite granna i debatterna som rasar på nätet.

Nu senast ”rump-gate” där Jenny/Brunheten ilsket kommenterade UnderbaraClaras lite pinupiga rumpbild, varpå lavinen var igång med både Lady Dahmer och så Nina Ruthströms briljanta inlägg. Nej, jag orkar inte länka, antingen känner ni till debatten eller så bemödar ni er med att hitta och läsa själva.

Och det som slog mig idag var vilken lyckans ost jag ändå är som arbetar i en struktur där kvinnor har lika stor makt som män. På läkarmötet för en tid sedan föreläste en kvinnlig kirurg för oss.
Hon var överviktig åt det feta hållet, runt femtio år, osminkad, klädd i osmickrande jeans och t-shirt. När hon föreläste gled hon ner på stolen, la den ena foten på det andra knät, fram med den rejäla magen och så händerna knäppta bakom nacken. En i mitt tycke klassiskt manlig pose.
Helt utan kvinnliga manér och med självklarhet tog hon all den plats hon behövde och åtnjöt vår fulla uppmärksamhet och respekt, på grund av den kunskap hon besatt och förmedlade till oss.

Det är frihet det.

Tags: , ,

Okej. Livet har varit lite för intensivt den senaste tiden för att ron ska infinna sig, den att sätta sig ner och redigera bilder och lägga upp dem på bloggen.

Det har varit mäklarkontakter och jobbkontakter och röjning av lägenhet (och är det inte fantastiskt hur lite hederlig röjning kan få lägenheten att nästan klogga igen av allt skräp man nu har dragit fram ur mörka vrår? som man hade glömt att man ens hade?) och jag vet inte allt.
Jo! Idun ska fylla år också. Och kalas på det (precis här kom jag på att vi ju måste bjuda Rut också. Sagt och gjort, Rut är inbjuden).

Men jag vill ju berätta om Gotland, om rakukeramiken, elden, naturen, hantverket och GLÄDJEN. Jag har nog faktiskt inte haft såhär kul på år och dag. Jag överdriver inte nu. ÅR OCH DAG.

Vi kom till ön, till Visby som är en magisk stad i alla ljus. Jivan passade in perfekt med sin gyllene vackra svepande kjol och långa kappa. Som sprungen ur murens högtidsperiod.

Vi åkte nästan direkt till mästaren. Det kan låta melodramatiskt, men det är precis vad han är. En man som sedan tidiga tjugo år-nånting ägnat sig helhjärtat till keramiken och elden. Så blir man en mästare. Här en kruka i tekniken ”Matt copper”.
Jag finner den obeskrivligt vacker.

I hans galleri kan jag vandra i timmar och ändå vid varje nytt varv upptäcka något nytt. Detaljer och nyanser, perfektion i det som är sprucket. Skönhet i allt.

Jag tappar andan, hänförs.

Ser ni rikedomen? Det är klart ni gör. Ni är ju inte blinda.

Den förföriskt lilarosa färgen får man fram i ”tunnbränning”.

Första kvällen laddade vi en sågspånsbränning.

Packade ugnen full och tände på. Betraktade lågorna i grönt och rött som slickade ugnsväggarna.

La locket på.

Och njöt av solnedgången.

Morgonen därpå ser det ut som en brandolycka alltihopa.

Men så halar vi upp våra små skönheter, som kanske inte såg så mycket ut för världen ut först..

Men sen! Efter lite vax och polering.

Sen rullade det bara på. Vi glaserade och brände och fick ha fantastiska rymdutstyrslar på oss.

Jag med!

Väntar vid ugnen. Jag tycker att jag ser ut som en stabbig liten shetlandsponny på den här bilden och trots det och just därför gillar jag den. Jag vill ju gärna se lång och slank ut men egentligen lurar jag ju ingen alls utom mig själv vid enstaka tillfällen.


Precis såhär vackert väder var det hela tiden och jag brände mig lite i ansiktet.


Vår på riktigt.

Ur ugnarna och sågspånet föddes pjäs efter pjäs, den ena vackrare än den andra. Denna glasyr kallar Dan ”Mother of pearl”.

Ugnsgudinnan, the kiln diety övervakde vårt arbete i lugn kontemplation.


Denna lilla sklönhet bor numera i England.

Och en annan..

En av mina personliga favoriter. Med lock från mästaren.

Vi tog korta pauser också, för mat, kaffe och utsikt.

Det är ju nästan inte fult nånstans på Gotland..

Jag menar, fjolårsgräs liksom. Hur fint brukar det va?

Eller en död tistel?

En av mina vackraste krukor.

Teskålar i typiskt raku-utförande.

Min sista och största pjäs, glöder i ugnen. Över tusen grader.

Antänder genast sågspånet när den lyfts ut ur ugnen.

Och flammar i metalliska färger när den har svalnat. En spricka lagas med guld.

På vägen till färjan den sista dagen stannade vi vid prästänget i Kräklingbo och plockade varsin påse med ramslöksblad.Lyxigt så det förslår.

Jag ville inte åka hem. INTENSIVT ville jag inte åka hem. Jag ville mycket hellre att Peter skulle ta med sig Idun och Tintin, packa en väska med kläder och ta båten till ön. Det känns fortfarande som en mycket bättre idé än att slita med visning och föräljning av lägenhet och jobba vidare här i stan och skriva AT-tenta och jag vet inte allt vad dumheter som är på gång.
Näe, men allvarligt talat. Mitt hjärta bor på den ön och det har nog alltid gjort det.

3 personer gillar det här inlägget.

Tags: , , , ,

Längtan

Gotland, ön i mitt hjärta. Kan ju låta löjligt, men precis så är det.

Herrvik. Ett av alla vackra ställen.

Work in progress i mästarens verkstad.

Man kan gå runt och bara titta, länge, länge.

Polerar black and white raku crackle-glasyr.

Att säga att det kändes som att hoppa ner i en djup betongbrunn att komma tillbaka till Stockholm efter den här helgen är ingen överdrift. Jag hatar betong, i alla fall när det är ändlösa ytor av det.

Åh vad jag längtar till ön.

Fler bilder kommer, ta det som ett löfte eller hot, beroende på humör.

Tags: , , , , ,

VÅR!

Jo men våren kom ju till slut.

Chilin sträcker på sig och jag med.

Jag är så oerhört lyckligt lottad. Jag kan knappt formulera det i ord.

Livet är vänligt mot mig. Jag har så mycket att vara glad för.

Idag sitter jag med en kopp kaffe och känner resfebern i magen. Imorgon åker jag till Gotland för fyra dagars rakukurs hos Dan Leonette, en vansinnigt talangfull keramiker som jag beundrat på avstånd i flera år.

Vill ni se hans keramik, ta en titt HÄR.

Tags: , , , ,

Nej de gjorde ju tydligen inte det, de förargliga små kaoscellerna som bor i mitt underliv.

På efterkontroll i veckan fick jag vet att operation inte var ”radikal”. Det vill säga, man fick inte bort allt.  De finns kvar och nu får jag vänta på svar på senaste undersökningen, för att få veta vad nästa steg blir.

Och jag är sur.  Sur för att det inte är över, som jag hade hoppats att det skulle vara. Och sur för att jag får det svaret först vid återbesöket flera månader efter ingreppet.

Runtomkring mig faller folk som furor för canceryxan. Inte mina närmaste, nej ännu är jag förskonad, men vänners familj och nära, kära. Och mitt lilla cellförändringstrams är en obetydlig droppe i havet jämfört med vad som skulle kunna vara, men jag är sur ändå.

Tags: , ,

Ja, herregud folk, här är jag inte så aktiv just nu.

Det är så mycket så jag hinner inte riktigt med mig själv..

Jobb på vårdcentral, mycket trevligt och oftast också mycket hektiskt.
Stundande raku-bränningskurs på Gotland om två veckor och storproduktion inför denna.
Planering inför renovering och försäljning av vår lägenhet.

JAMEN VI SKA JU FLYTTA TILL GOTLAND! FATTAR NI?!?!
Jag kan inte riktigt påstå att jag faktiskt gör det, eller ens vågar tro på att vi ska ro detta iland. Det är så mycket som ska ordnas, nytt jobb, nytt boende, ny förskola, och först av allt en herrans massa pyssel med den lägenhet vi bor i för att få den visningsmässig. Hujedmig..
Och samtidigt när jag tänker på att jag ska få bo i hus på Gotland med min egen TRÄDGÅRD, och odla mina egna grönsaker och rosor, och örter, och äppelträd,  och… ja ni fattar.

JA, jag är generellt rätt lycklig just nu och kan väl inte riktigt greppa att vi faktiskt får förverkliga vår stora dröm.

Ett ”på väg mot att trivas i min egen kropp-projekt” är också startat, och det känns väldigt bra. Efter en högeligen skakig och instabil start på det här året mentalt sett, med demoniska tankar kring min spegelbild har jag nu landat i snälla och konstruktiva tankar och det känns som om jag faktiskt är på väg åt rätt håll.

Mycket bra och mycket av allt, kan vi sammanfatta den här perioden, alltså.

Och jo, du som sökte på ”varförblevminarågsurdegsbullarsåsyrliga”, låt mig meddela: been there, done that. Antingen är surdegen för sur (blanda ut med mer vatten och mjöl = föryngra den!) eller så har du jäst bullarna för länge. Så. Gör om, gör rätt! Och trevlig helg.

Tags: , , , , ,

Helt vanligt hos oss

Det var varmt i solen och det drog vissa nytta av.

Idun spontanpluggade lite anatomi i Netters förträffliga anatomiatlas.

Vi pressade apelsinjuice och drack upp varenda droppe.

Vi dammsög lite.

Idun ritade mamma sten som bär lilla stenyxan. Notera den fina snippan.

På fredagskvällen drack vi vin och lekte med laserpekaren. Och knådade lera.

1 person gillar det här inlägget.

Tags: ,

Kungsängslilja

 

Jag köpte en present till mig själv. En kungsängslilja.
Har vi tur, kungsängsliljan och jag, får vi flytta till Gotland tillsammans i höst. Ja, och Peter och Idun också så klart.

2 personer gillar det här inlägget.

Tags: , , ,

Vårlängtan

Jag försöker ta den här kalla vårvintern med jämnmod, men egentligen längtar jag så intensivt efter våren så det är rent löjligt.

Idun med. Att fika på balkongen i morgonrock och varmt täcke är i alla fall en liten försmak av ljusare tider.

Vilken blomsterprakt!

Jag blev också fotograferad.

I vardagsrumsfönsret krullar kottepalmen upp sina nya blad. Den är snart klar med det.

Tags: ,

Hurra!

Det är ändå glädjande att man via sökorden

hurra för att vara kvinna

tydligen hittar till min blogg, enligt sökstatistiken. =D

2 personer gillar det här inlägget.

Tags:

Hembesök hos 97-årig dam. Läkemedelsgenomgång.

Hon möter oss i den trånga hallen, böjd över rollatorn. Tunn som en fågelunge. Hälsar oss välkomna.
Vi pratar om läkemedel, verkning och biverkning, maten och vikten (36 kilo, berättar hon).
Under samtalet betraktar jag henne, den tunna lilla kroppen, krum och böjd. Välordnat vitt hår, glasögon, ett vänligt ansikte.
Min blick sveper över hennes prydliga lägenhet, ljuset silar in genom vita gardiner. 60-talsmöbler, på byrån ett fotografi av den bortgångne maken, svartvitt. Han blickar ut ur ramen med myndig blick och mustasch, en kraftkarl då bilden togs. Foton i färg på barn och barnbarn. Röllakansmatta på golvet. I bokhyllan ser jag ”Flora i Färg”, ”Svenska fåglar”, och två biblar. På soffbordet i graverad glasskål finns hårda godisar. Precis som min framor alltid hade.

Och jag fastnar i det existentiella.

Mitt i samtal om läkemedel och biverkningar (”Nej, den tabletten tar jag inte för den ställer till det så för mig, på ett själsligt plan, förstår du?”) kan jag inte låta bli att fundera över hur livet ter sig vid 97 års ålder, när kroppen är tunn till bristningsgränsen, andningen krånglar och det korta besöket från vårdcentralen är en viktig social begivenhet. Jag tar inte för givet att hennes liv är eländigt, även om det säkert inbegriper en stor dos ensamhet och saknad.
Hur ofta kommer hon ut, frågar vi. En gång i veckan med hjälp av hemtjänspersonal, svarar hon, mer orkar hon inte.

Vad tänker hon på? Vad är viktigt för henne? Hon påtalar att hon har berättat för distriktssköterskan som kommer och lägger om såret på hennes underben, att hon nog bara har ett år kvar. Sköterskan skrattar bort uttalandet, men jag undrar om denna åldriga dam inte har rätt ändå. Hon sitter framför oss som en skugga av vad hon tidigare har varit, håret vitt och flödande över axlarna, men avmagrad och tärd av många års sjukdom.

”Jag börjar bli uråldrig nu”. Det har hon ju rätt i.

Och jag undrar om hon önskar döden, om den är välkommen som en efterlängtad vila. Att få slippa den här kroppen där andningen hela tiden är för kort, för lite. Ryggen som värker och benen med sin tunna hud. Och så denna ensamhet.
Eller kanske njuter hon av det sneda solljuset som strilar in genom hennes gardiner, kastar bröd till fåglarna från sin franska balkong och ler åt deras ivriga pickande. Kanske försjunker hon i korsordet som ligger på köksbordet, och finner förströelse i sånt hon fortfarande orkar med.

Kan vi människor någonsin acceptera och komma till ro med åldrandet, och den obönhörliga och fortgående och slutligen utlimata förlust det innebär? Jag tror att vi generellt, som ras sett, är rätt dåliga på det. Vi är självgoda och ofta på jakt efter snabba belöningar. Men undantag finns. Själv har jag knappt påbörjat den resan.

1 person gillar det här inlägget.

Tags: , , ,

Tacksamhet

Jag har en sån där tacksam dag idag. Hela jag är som en vibrerande boll av tacksamhet.

Tänk vilken FANTASTISK grej det är att få leva! Vilket jäkla under, alltihopa!
Jag menar, här föds vi på ett vackert, grönskande klot där vi får uppleva tusentals saker, lukter, smaker, vänskaper, kärlekar, besvikelser, pånyttfödanden. Vi får testa, pröva nytt och testa igen. Utveckla färdigheter, djupare förståelse både för oss själva och andra företeelser. Livet är det häftigaste jag har varit med om hittills, tror jag. ;)

Kolla bara.

Vänner och hav, kanske två av de vackraste och mest förunderliga företeelserna på den här jorden.

Och barn, liksom. Bra nog häftigt. Och kanske det som har öppnat upp den vackraste kärleken inom mig, En varsam ömhet som jag inte visste fanns.

Och världen är så vacker, så vacker, om man bara tittar på rätt platser.

Jag menar, kolla bara.

Massa god mat, bara det en fullgod (njae, men nästan) anledning att leva på den här jorden. JätteSMARRRRRIGT, som Idun säger om god mat.
 Bilden är gammal, men rättvisande på så sätt att jag inte helt har lyckats sluta med ost. Mjölkprodukter i övrigt var ingen ansträngning, men ost! Gngngnhh..

Jobba är också trevligt.. Jo, på riktigt.

Vacker konst kan man också njuta av. Men nu är det väl ändå slut på fina saker att vara tacksam över, tänker ni?

NEJ! Skapandet och kreativiteten är också en välsignelse att vara djupt tacksam för. Fullt fokus i stunden. Instant mindfullness (jo, jag låter den formuleringen stå här i all sin ekande motsägelsefullhet).

Så finns det massa gulliga djur också. MASSA. Men jag lägger bara upp en bild, på det kanske gulligaste.
 

Och har man en riktig jävla tur (ursäkta språket), kan man få leva med sin livs kärlek.
Jag klagar inte, just sayin’.

TACK, finaste, finaste livet med alla underbara som finns i det!

 

3 personer gillar det här inlägget.

Tags:

« Newer Posts - Older Posts »